Det har varit en mörk höst på många sätt och de här födelsedagarna som aldrig får firas på riktigt fortsätter att vara sår som aldrig läker. Jag brukar dock inte glömma, har alltid färdats längs mörka vägar, tänt ett ljus på en öde kyrkogård och med tunga steg gått tillbaka till bilen för att köra tre mil hem igen. Men inte det här året och nu är det kväll och jag blir ledsen när jag inser att jag glömt.
Jag har mycket, men egentligen ingenting att skylla på. Jag borde ha kommit ihåg, men jag har glömt och eftersom kvällen inte är ny så bestämmer jag mig för att tända ett extra ljus på bordet och gratta min pappa i tanken istället. Känslan är dock inte så fin i kroppen, för ett ljus på ett bord är inte samma sak som ett ljus på en grav.
När helgen kommer är det Allhelgona och då åker jag tre mil norrut för att tända ett ljus på graven. När jag drar av skyddsplasten på ljuset lyfter jag huvudet och ser ut över en kyrkogård där ljusen brinner för alla som saknas av någon. Här och där är det mörkt, inget ljus brinner och första tanken är att det är sorgligt. Men sen slås jag av över att det kanske inte är så konstigt.
För ett tag sedan så läste jag om en man som bad sina barn att sprida hans aska i havet den dagen då han inte längre fanns. Han menade att alla hav hör ihop och därför skulle han finnas överallt. Vart än hans barn tog vägen i världen så skulle de därför kunna söka upp vatten och känna att pappan var där.
Det var för mig en klok tanke och jag tog den till mig. När världen växer och människor inte stannar kvar på sin ursprungsplats så kommer de att lämna någon kvar. Inte bara när människor lever, utan även när människor dör. Långa avstånd kommer att göra att det blir färre och färre som kan åka och tända ljus på en älskad och saknad persons grav. Därför kändes det fint med en grav i havet och att den saknade personen finns överallt där de efterlevande är.
Jag drar en tändsticka mot plånet och tänder ljuset. Jag sätter ner det i den svarta lyktan och stryker som vanligt min hand över de två vita duvorna som pryder stenen. Lyktan lyser upp i mörkret och när jag med tunga steg går mot bilen så är jag glad över att den gör det. Samtidigt så tänker jag att det hade varit ännu finare om min mamma och pappa hade funnits överallt och inte bara på en kyrkogård tre mil bort.