Han fyller snart nitton och om hundra dagar tar han visst studenten. Han har gått gymnasiet hemma under alldeles för lång tid och när jag ser honom uppkrupen i en soffa, med klasskompisar på länk eller någon helt annanstans tycker jag synd om honom. Att gå gymnasiet ska vara något helt annat än detta och att vara snart nitton år ska också innebära ett annat liv än det som han lever just nu.
Jag är ute och går en kväll och medan hunden luktar på allt så lyssnar jag på en podcast där två personer raljerar över detta. De menar att det minsann inte alls är särskilt synd om dessa unga människor i denna pandemitid, för de har livet framför sig och det har inte alla äldre människor som isolerats och som även de lever livet annorlunda just nu. Podcastpersonerna har rätt, men samtidigt helt fel.
Det här är en grej som jag tänkt på tidigare och som blir extra tydligt just nu. Att människors olycka alltför ofta måste jämföras och värderas och att det måste rankas vem det är mest synd om. Att det minsann inte är synd om person A, för det är mycket värre för person B och vi ska inte ens prata om hur synd det är om person C. En tävlan i ömkan som inte leder någonstans och absolut inte till något gott.
Vi är nämligen alla i detta. Det är jättesynd om oss alla. Alla har vi påverkats på ett eller annat sätt av den tid som är just nu. Alla tycker vi förmodligen att det liv som var före mars 2020 var bättre och alla längtar vi förmodligen efter något helt annat än det som är just nu.
Vi borde därför fokusera på att vara snälla mot varandra. Ha förståelse för att varje förändrad del av livet påverkar oss alla utifrån det liv vi levde innan. Det är synd om alla blivande nittonåringar som inte får leva livets liv och fira att det bara är hundra dagar kvar till studenten. Det är synd om alla som sitter hemma och jobbar och saknar fredagsbullen och det uppsluppna pratet kring ett fikabord inför helgen. Det är synd om alla äldre som isolerats så jättelänge och inte fått träffa människor som de längtar efter och verkligen behöver. Det är synd om tolvåringarna som inte vill annat än att spela innebandymatcher igen och det synd om dig och det är synd om mig. Det är helt enkelt synd om oss, men ingenting blir bättre om vi ställer oss mot varandra.