Jag försökte sätta ord på ett förfallet ödehus någonstans på vår landsbygd. Ett försöka att måla upp en bild av ett hus som en gång i tiden sjöd av liv. En plats där någon med framtidstro bestämde sig för att slå ner sina rötter. Ett hus där vinden nu river i gardiner från trasiga fönster. Skriven med en förhoppning om att rusande bostadspriser i centralorten skulle ge landsorten livet tillbaka.
Det var enkelt att koppla ihop historien med den ingifta farbrodern och den flyktingtragedi som nu utspelas på medelhavet. Han, som efter inbördeskriget i Finland valde att med några vänner fly genom att ro över Bottenviken och på så vis undvika att bli arkebuserade. Och där en av kamraterna frös ihjäl under natten och låg död kvar i båten när de nådde Västerbottenskusten. Han drevs nämligen av exakt samma orsaker som de miljoner människor som 100 år senare flyr från ett sargat Syrien. Drivkraften att fly en säker död till en tryggare plats.
Eller när jag reflekterade över hur jag och min jaktkamrat under årtionden blivit totalt bortskämda av morsan första veckan av älgjakt. Frukosten klar, kaffetermosarna ifyllda, middag på bordet och plötsligt fanns hon inte bland oss längre. Tankar om skörbjugg och svält for genom huvudet på två gubbar som blivit bortskämda bortom all rim och reson.
Och ångesten jag kände när jag insåg att den lilla summa pengar min mor efterlämnat, att den riskerade att försvinna in i min ekonomi utan att lämna några spår. Plötsligt dyker bilden av min mamma upp i huvudet, en bild där hon bekymmersamt stirrar ned i bankboken och funderar hur pensionen skall kunna täcka månadens utgifter. En bister verklighet för massor av pensionärer idag.
De här krönikorna har drivits framåt av sin egen inneboende kraft, väldigt enkla att skriva. Men med över 100 krönikor så har det blivit allt svårare att nå dit. Skrivandet kommer alltid vara en del av mig. Skillnaden nu är att skrivandet fortsätter utan deadline och ett givet antal bokstäver inklusive mellanslag.
- Så stort tack till alla er som läst mina krönikor!