Under mina första levnadsår var vi fyra generationer i familjen. Min gammelmormor Emma Kristina levde till mitt femte år, min mormor Alma gick bort när jag var tjugofem och min mamma Margit tog jag farväl av när jag närmade mig femtio. Turligt nog tillhör jag en släkt med en stark berättartradition så allt material har inte gått förlorat.
Min gammelmormor Kristina föddes i Vilhelmina socken år 1865 och var spädbarn när den stora svälten, eller ”storsvagåren”, bredde ut sig i Västerbotten. En av hennes äldre systrar dog av brist på mat och själv emigrerade hon som nygift tillsammans med sin make till Lofoten för att han skulle kunna försörja dem som roddare på en fiskebåt. Sverige räknades då som ett av världens fattigaste länder. Om det varit idag hade min gammelmormor och gammelmorfar blivit betraktade som välfärdsflyktingar i Norge.
Mellan åren 1840 och 1914 utvandrade ca 50 miljoner människor från Europa till USA. 1,2 miljoner av dessa var svenskar som alla hoppades på att kunna ge sina barn ett bättre liv, fritt från fattigdom och förtryck.
Varje lördag förmiddag klockan elva står, sedan ett halvt år tillbaka, Malåbor på torget för att visa solidaritet med utvisningshotade flyktingar. Invandrare som är både väletablerade och behövda i vårt samhälle. Enbart från Afghanistan finns runt tiotusen utvisningshotade människor i landet. Bland dem ett par tusen barn, cirka sextusen unga vuxna och ett tusental ensamkommande barn under 18 år. De flesta har varit här i mer än sex år och många av barnen är födda här.
Den 1 januari 2020 blev äntligen ”Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter” svensk lag. Där står det att barnets bästa alltid ska stå i första rummet och att varje land ska ta ansvar för att nyttja sina resurser för att uppfylla lagtextens innehåll. Vi har alltså en lag som kräver att barn undantagslöst har rätten att bli behandlad utifrån lagtextens innehåll, men tyvärr har efterlevnaden mycket i övrigt att önska.
I Sverige har vi, till en sammanlagd kostnad av över 20 miljarder per år, råd att äta i snitt 17 kg godis per person. Då vi dessutom är i stort behov av människor i den nedre delen av ålderspyramiden, skäms jag över den tilltagande bristen på empati och medkänsla.
Till alla beslutsfattare, till alla dem som applåderar den strängare migrationslagstiftningen och till alla som kräver att vi helt stänger våra gränser vill jag säga: ”Lär av historien, livet lämnar inga garantier!”