Tro nu inte att jag är en sån som älskar att baka och experimentera med olika recept. Dottern hade fotbollsmatch och vi var fikaansvariga. Det gav mig en anledning. Men själva utförandet är inget som direkt glädjer mig. Att få fika däremot. Betydligt mer förnöjsamt.
Matchen var inte så välbesökt. Jag kunde ta hem nästan hela kakan igen. Lyckan över att ha fika i frysen! Dessutom har jag redan hallonrutor där. Ett initialt långpannebak som blev för torrt för att ta betalt för av deprimerade fotbollsföräldrar. Nån heder har man ju.
En viktig distinktion bara, innan vi går vidare: När jag säger fika menar jag inte en kaffe, som en del depraverade människor gör. Termen "En kopp fika" får aldrig, aldrig användas. Jag menar tillbehören där vitt mjöl, socker och smör ingår. Fika som inte innehåller bakverk förtjänar inte att kallas fika. Hälsosamt fika är inte fika. Frukt är inte godis.
Då vet ni.
Fikagenen är nedärvd hos mig. Mormor var värst, eller bäst. Kakfat i plural varje gång. Rullrån, bregottkakor, äppelkaka, frestelser och Helenabakelser. Ändå tyckte hon alltid att hon hade för lite, för torftigt. "Tycker. Du. Inte. Om. Fikat?", sa hon med självanklagande röst om man bara tog tre sorter. Sånt påverkade en.
Hos mamma är det heller aldrig nån brist. Kubbar, Jämtlandskakor, bullar, Carlshamnare, pensionärskaka, blåbärskakor i små aluminiumformar. Det bjuds alltid på en kaka till kaffet där. Även till frukost.
Överhuvudtaget präglades uppväxten av fika. Det hjälpte väl till att gluten- och laktosintolerans inte var erkända problem då, och att socker ännu inte var nånting att skämmas över. Antalet rulltårtsskivor med grädde (på alla kalas), sommarkakor (utanför Piteå tydligen känd som Pitekaka, vilket känns rimligt) och ananaspajer (totalt dominerande under sin storhetstid) jag konsumerat är oräkneliga.
Och med risk att reprisera föräldragenerationens ettöres-kola-historier: De stora krämbullarna för 5 kronor styck som vi köpte hos Kvartersbagarn på vägen från gymnasieskolan till busstationen!
”Jo, serrnibarn, det fanns en tid då en fika på stan inte kostade 147 spänn.”
Ändå var köpesfika en lyx förritin. Flärden när det fanns Delicatobollar eller en ask Remi! Men i dag är det kanske tvärtom? Palmoljestint köpesfika är billigt och vardagstrist. Finare då att baka själv, med ekologiska ägg och Tipo-mjöl och framförallt den dyrbara råvaran tid. Alternativt visar man sin status med en hantverksbulle till finkaffet.
Fikagenen är nedärvd hos mig. Däremot är det oklart om den har förts vidare, trots att jag vann min mans hjärta med hjälp av en morotskaka och hade grava semmelcravings under båda graviditeterna.
Sonen är fika-restriktiv. Han säger nej tack obegripligt ofta. Dottern har ändå potential. Häromdagen kom hon hem från affären med en Almondy-tårta, överlycklig. Hon har ätit den hos en kompis och tydligen var det himmelriket. Vi blev lite stolta. Nog för att hon kunde ha valt något annat än den sliskigaste frystårtan, till exempel rediga mazariner, men det visade ändå att hon har förmågan att ta fika på allvar. Och tårtan smakade bättre än hennes senaste experiment, fryst Oatly-vaniljsås toppat med strössel.
Det känns på något sätt viktig att värna fikat. Det verkar vara utrotningshotat. Dagens ungdomar dricker ju inte ens kaffe. Ett ord till om Nocco och jag skriker! Men mina ungar kommer tyvärr inte heller att förvänta sig ett kakfat när de kommer hem. Inga småkaksförråd ska finnas i frysen.
Vad hände egentligen? Var det chipslobbyn som tog över? Vad det kafékedjornas generiska bullar som tog död på fikaglädjen? Bake-off-inflationen? Cupcake-eran? J’accuse, Leila Lindholm! Eller hälsotrenden kanske? Hypen över lokalbryggt öl och privatimporterad pet nat? Nåt är det som har knuffat det gamla hederliga fikat från pallplatsen. Trots att samtliga deltagare från alla säsonger av Hela Sverige Bakar har egna instagramkonton, och trots att jultidningsförsäljande barn med uppfordrande blick erbjuder en ny bok om kladdkakor varje år. Eller kanske just därför.
Att man vid 46 års ålder ska behöva bli nostalgisk över krämbullar. Att ens make ska behöva önska sig morotskaka i födelsedagspresent, som om det vore en mycket exklusiv gåva. Det är förskräckligt faktiskt. Men inte blir det mer bakat för det.
Tur att det finns fotbollsfika ändå. Den sista utposten.