Om jag ska vara helt ärlig så kan sommaren vara ganska påfrestande, jag tänker på sådant som en jättevarm bil med svettiga och arga barn som skriker på varandra, kletig utspilld glass och sand överallt. Eller myggor som biter en på vristerna och samma surrande odjur som gör att fönstret inte går att öppna i sovrummet trots att det är ungefär hundra grader varmt. Jag tänker på hetsen som lyser ur alla föräldrars ögon när solen väljer att titta fram.
”Fort! In i bilen ungar, nu gäller det att passa på. "Mot stranden ".
Jag tänker på torra, smuliga mariekex och sandiga bitar av melon som ska avnjutas på ovan nämnda strand, och så kan jag inte heller låta bli att minnas smärtan av förfrusna kroppsdelar när ett uppfriskande dopp ska tas i Västerbottens egen riviera Boviken. ”Så himla härligt” säger jag med all den ironi som vi sjuttiotalister fortfarande använder dagligen. Är det förresten någon mer än jag som är allergisk mot gräs? Här kommer jag osökt in på sommarens nysningar, kliande ögon och allmänna utslag. Skrubbsår, solsvedda, skoskav, stickor, brännässlor, huggormar och getingar.
Ok ni fattar poängen. Jag skulle kunna fortsätta, men säger det igen, ibland kan sommaren vara ganska påfrestande. Kanske är det någon som håller med? Nu är hösten här hursomhelst och med den rutinerna och vardagen. Skola och jobb, väckarklockor som ska ställas. Slut på ledigheten och in i ekorrhjulet.
Men också mörka augustinätter, surströmmingsskivor och kräftkalas. Regniga och blåsiga kvällar nerbäddad i soffan med mysiga filtar, tända ljus, en stor kopp te och en riktigt bra serie. Doften av ved som staplas i förrådet inför vintern. Krispiga och soliga septemberdagar med hög och klar luft. Lingonplockning, ryggsäcken packad med varm choklad och limpor med ost. Tidiga morgonpromenader över glittrande, frostiga lägdor och skogar som brinner av brandgula löv. Hösten här i Västerbotten var det jag saknade allra mest när jag under några år bodde i Göteborg. Inget ont om den staden, våren där är det jag saknar mest när jag nu inte bor där längre, men hösten här är magisk och ojämförbar.
Slutligen så måste erkännas trots allt, visst jag älskar sommaren, och den går ofta lite väl fort men kanske är det så att underbart är kort av fullt rimliga skäl.