En värld där sjukdomar härjar, barn skadas i olyckor, elefanter dör och kvinnor slås ihjäl i sina hem av människor som de borde kunnat lita på.
Vissa dagar känns allting hopplöst, kraven hopar sig, ingenting blir någonsin bättre och allt som kändes viktigt och meningsfullt att kämpa för igår känns idag som en naiv dröm.
Får ett mail där någon är arg på mig, jag tycker för det mesta att det går bra att hantera, är ju inte här för att bli omtyckt utan för att försöka förändra sådant som är uppenbart fel. Men den här dagen som är en sådan där dag, går orden ändå in. Han kanske har rätt? Jag kanske är den där vidriga, patetiska människan som påstås? Tårarna bränner bakom ögonlocken. Fäller ihop datorn och går ner till min hundkompis, han är i alla fall alltid lika glad över att se mig, oavsett om det gått fem dagar eller fem minuter sedan sist.
Tar på mig den rosa regnjackan, plockar fram kopplet (till hundens stora förtjusning) och tillsammans går vi ut i regnet. Det känns som ett tungt ok hänger över mina axlar och tankarna mal: ”Hur kan jag tro att något vi gör spelar någon roll? Lika bra att ge upp.”
Vi kommer in i skogen och utan att jag ens märkt hur det går till så händer något. Jag ser mig omkring och världen som helt nyss kändes så dyster och grå är plötsligt full av liv. Fåglarna kvittrar som om deras liv hängde på det. Granar, björkar och tallar bildar en portal av grönska och myrorna stretar på med sina barr. Regnet som nyss föll glittrar i den mjuka mossan. Alla jobbiga tankar och känslor är som bortblåsta.
För så här är det, naturen helar oss. Den finns där utan att kräva något tillbaka och utan att döma. På SVT Play kan man just nu se dokumentären Frisk av naturen i Vetenskapens värld. Det har visat sig att när människor har möjlighet att regelbundet vistas i naturen så återhämtar de sig snabbare och bättre.
Att tappa kontakten med naturen innebär enorma hälsorisker, men att befinna sig i den ger ett skydd mot både psykisk och fysisk ohälsa. Den bara existerar och bestämmer inte på vilket sätt vi umgås med den, vi kan springa, gå eller vila i den. Den fanns långt innan vi föddes och finns förhoppningsvis kvar långt efter vår död.
När vi står där, jag och hunden, så bryter solen plötsligt fram mellan molnen och samtidigt återvänder det till mig, det där som vi aldrig får tappa bort. Hoppet