Moderskapet är ett av få områden i vårt samhälle där kvinnor inte förminskas, osynliggörs eller får kämpa med näbbar och klor för att slå sig in på den andra halvans villkor.
Ibland beskrivs det som en form av makt, men mer korrekt vore att beskriva det som en skyldighet och ett ansvar. Att sätta någon annans behov före sin egen bekvämlighet. Att ge närhet, värme och omsorg, allt det som krävs för att få ett barn att växa upp och inte bara överleva utan också känna sig älskad, respekterad och sedd.
Makt kan vara många saker men inget av det finns i moderskapets kontext, mellan hemmets fyra väggar sittandes med ett hjälplöst spädbarn i sin famn. När vi stiger upp fjärde gången på natten för att trösta. Mosar puréer för hand. Tvättar en smutsig pyjamas. Värmer en vällingflaska. Bäddar en säng. Byter en blöja. Läser en godnattsaga. Går ner i arbetstid för att hinna med.
Som det ser ut just nu är det en milsvid skillnad hur vi ser på en ”mamma” och en ”pappa”. Om ni inte förstår vad jag menar ska jag tala klartext. Även om svenska män är på god väg så är de fortfarande rätt usla föräldrar jämfört med mammor. De går till sina jobb tio vardagar efter att barnen är födda och jobbar som allra mest under småbarnsåren. Pappor tar ut ungefär en fjärdedel av föräldraledigheten och den andel män som tar ut mer än sex månaders ledighet är försvinnande liten statistiskt sett.
Män beskrivs dessutom alltför ofta som totalt oförmögna att ta hand om sina barn: ”Individualiserad föräldrapenning! Är du galen? Ska bebisar börja på förskola när de är sex månader? Män kommer ALDRIG finna sig i att ta hand om sina egna barn?”
Den här rigida synen på män och pappor är för sjutton gubbar en stor del av problemet. Att jobba för något nytt är att tro på människors förmåga att förändras. Att tro att vi kan bygga ett samhälle där alla individer har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Det är definitionen av jämlikhet. Något som behövs göras i handling och inte bara som vackra ord.
Men fram till dess att papporna har tagit halva ansvaret så ska vi ge mammorna den cred de förtjänar. För den villkorslösa kärleken och det oändliga ansvaret. Omsorgen och omtanken.
Jag är säker på att mänskligheten skulle bli så mycket bättre om också män började göra mer av de här sakerna. För ni vet, varje solidarisk handling av kärlek blir till den väv som kallas livet.