Årstiderna, de fyra fantastiska och omvälvande förändringarna i vår miljö som åtminstone här i Västerbotten snarare är fem årstider, den för sörlänningar relativt okända vårvintern är för oss en självklar del av naturens cykliska rörelse. Jag tittar ut över trädgården, himlen är grå och vinden får det att prassla i några torra löv. Fåglarna som sjöng i somras drog söderut redan för flera veckor sedan och jag tar den lilla påsen med lökar som jag precis köpt i trädgårdsbutiken. Krokus, Pärlhyacinter och klargula Påskliljor. Det känns ganska långt bort, tanken på att något skulle kunna växa i den här kalla jorden. Men jag gör det ändå. Petar ner dem en och en. Hoppas på det bästa.
Samma vecka tittar jag på två olika dokumentärer som båda berör: En handlar om en man och en bläckfisk, den är varm och poetisk i sin strävan att förklara hur vi kan påverkas djupt av en annan varelse. Hur människor är intimt sammankopplade med allt som lever på den här planeten, och att vi kanske kan förstå oss själva genom att förstå andra. Den handlar om livet och den handlar också om döden. När jag börjar titta på dokumentär nummer två David Attenboroughs ”Ett liv på vår planet” känns det nästan som att det var meningen att jag skulle se de här filmerna i ett sammanhang. För även den här gången är temat liv och vår egen förestående död. I filmens inledning får Tjernobyl stå som en metafor för klimatkrisen. Att misstag som vi människor gör både kan döda, skada och förinta, men att naturen i sig har en obändig kraft att komma tillbaka och återta livet. Gång på gång.
Det övergripande hotet mot vår planet och mot mångfalden i naturen är naturligtvis också ett dödligt hot mot oss människor. En dystopisk framtidsbild växer fram, men tittarna blir inte lämnade i hopplös förtvivlan. Vi har fortfarande möjligheten att agera för en bättre framtid. Jag tycker att ni ska sätta er ner, gärna tillsammans med någon ni tycker om och titta på bägge de här filmerna. För att förstå mer om hur allt hör ihop. Vi ska inte ta vår planet för given men vi ska inte heller förlora hoppet. För allt lever och dör, och ur varje död växer nytt liv fram. På samma sätt som mina lökar kommer att dyka upp efter vinterns slut, ur kall och frusen mark. Med eller utan hjälp av mig, för de ligger redan där gömda vilande väntande.