Jag var tidigt väldigt intresserad av den svenska monarkin och satt alltid fastklistrad vid tv:n när kungen eller när kronprinsessan Victoria var i rutan. Jag minns speciellt en sen vinterkväll i Norrland när jag satt på golvet och lekte med mina dockor medan mamma kokade te.
Det var första gången hon berättade om prinsessan Diana och hur hon hade sett henne i England när hon var på resa som tonåring, innan Dianas sorgliga bortgång. Det var där lågan av intresse för även den brittiska monarkin tändes inom mig. Jag ville veta allt om Diana, drottningen och prinsarna.
Efter årens gång insåg jag mer och mer hur stor del av ett lands identitet monarkin var, oavsett hur oenade folket var över dess syfte. De värsta kungliga tragedierna som skakat länder runtom i Europa var i det förflutna och vi fick flera år av kungliga bröllop och jubileum både i Sverige och Storbritannien.
Den åttonde september i år fick jag och miljontals andra känna marken skaka innan tid och rum stannade för några minuter. Tv-sändningen avbröts med ett meddelande om att drottningen Elizabeth den andre, efter 70 långa år på den brittiska tronen, hade somnat in i Balmoral slott i Skottland. Jag befann mig i centrala London när nyheten bröts och jag skulle sent glömma reaktionerna jag bevittnade strax efter.
På gatan stod en röd buss stilla, långt ifrån sitt närmaste busstop. Busschauffören klev ut ur fordonet med handen över munnen i total chock. Människor grät hysteriskt i sina mobiltelefoner medan äldre som unga stod och omfamnade varandra utanför pubar och affärer. Inne på mataffärerna hölls två tysta minuter. Den äldsta och mest älskade kungligheten i brittisk historia var borta, en drottning som hade stått rakryggat genom landets alla kriser sedan slutet på andra världskriget.
Jag mindes bilden utav blomhavet för Diana utanför Buckingham Palace efter hennes död, en bild jag såg för första gången som ung tonåring. Många år senare stod jag där, med liljor i händerna bland ett folkhav av tårögda britter. Regnet öste ner från himlen över Buckingam Palace.
Sagoböckerna hade aldrig förberett mig för stunden den vackra drottningen slöt ögonen. "Sov gott", mumlade jag och strax efter pekade alla mot himlen. Över slottet syntes två stora regnbågar, precis som i en saga.