Så var tiden kommen. För fyra år sedan började jag som krönikör på Norran, det känns som igår, så tydligen stämmer devisen tiden går fort när man har roligt. I min allra första krönika skrev jag om hur det kändes att dela mina tankar med er. Lika delar nervöst som fantastiskt och tänk om jag vetat allt som skulle hända under de här fyra åren. Som till exempel där under början på året 2020. Då hade ingen av oss en aning om vad den mystiska influensan skulle innebära för hela vårt samhälle under väldigt lång tid. Nu börjar den tiden åter höljas i glömskans dunkel, hur var det egentligen? Vi fick inte fira jul, födelsedagar eller skolavslutningar med någon annan än familjen. Många förlorade anhöriga utan att få ta ett ordentligt farväl. Andra förlorande inkomst och företag. Jag tror att tiden finns kvar som ett ärr i många av oss, vi vet på ett annat sätt än vi gjorde innan att allt kan förändras från en dag till en annan.
Förutom att reflektera och skriva om de stora händelserna som pågått har jag lyft mina hjärteämnen ur ett flertal perspektiv: Den ojämställda stressen, faktumet att fyra av fem som sjukskrivs för utmattning är kvinnor. Dubbelarbetet, där arbetsdagen fortsätter mellan hemmets fyra väggar även när det betalda arbetet tar slut. Tiden som inte riktigt räcker till för någon av oss, trots att vi fortfarande har 24 timmar per dygn att förhålla oss till. Vi behöver ha tid och ork för att förändra. Det är ohållbart att så många enbart kämpar för att överleva vardagen när vi behöver organisera oss, höja blicken och göra allt vi kan. Våldet som pågår mot kvinnor och barn. Klimatkrisen som kommer att förgöra oss alla om vi inte hittar gemensamma lösningar. Samhällsklimatet där ”var man för sig-retoriken” växer sig starkare för varje minut. Vi som tror på andra värden som solidaritet, demokrati och välfärd behövs. Men att betala priset, en utmattad själ i en utmattad kropp är för högt. För varje individ som drabbas, men också för samhället i stort.
Jag vill också tacka alla er som hört av er om mina krönikor under åren: Mejlat, skrivit insändare, sms:at, hojtat till på Ica. Utan er hade mina ord fortfarande bara varit svarta tecken mot en vit bakgrund, andra människor är det som fyller det vi gör med betydelse. Vi behöver varandra, i vått och i torrt. Jag vill avsluta där jag började, i en känsla som jag för fyra år sedan beskrev för er, det som jag alltid bär med mig oavsett var i världen jag befinner mig. Jag brukar beskriva det som den västerbottniska melankolin, en känsla av kalla vinternätter här uppe i norr, den kolsvarta himlen mot miljoner stjärnor och bakgrundsbruset från trafiken på E4. Min egen lilla bubbla som jag valde att kliva ur en stund för att dela med mig av mina tankar och ord, trots att det kändes skrämmande från början. Jag tror att vi alla behöver våga mer ibland, dela med oss, våga be om hjälp och sluta känna skam över att prata om sådant som är svårt. Nu tackar jag för mig som krönikör och önskar er alla en riktigt härlig sommar.