Det är olika titlar jag fått av folk. Och som jag själv försökt leva upp till. Det är märkligt, varför känns det viktigt hitta en identitet som är enkel att sammanfatta? Det är som att jag sett mig själv som en produktlansering."Profilera dig, så att folk enkelt kan veta vad de får".
Den första frågan man får, du vet: "vad jobbar du med". Vad är det vi vill med den egentligen? Nog försöker vi förstå varandra, vad vi ska förvänta oss. Hur sammanfattar jag dig?
Men det är ju så mycket i livet som är roligt. Och, man kan ju råka bli duktig på två saker i livet. Eller tre.
När jag blev trettio år så uppfyllde jag en dröm jag haft sen länge: dansa jazzdans. Om du inte vad det är, tänk sånt där man på 80-talet gjorde i tajta trikåer. Tänk tv-serien Fame. Jag har alltid älskat att dansa, och tyckt mig ha talang för det, men det är ju inte just i jazzdans man samlar poäng under uppväxten som tuff kille för några decennier sedan, så jag höll det för mig själv men tänkte att jag en dag skulle pröva.
Till slut blev det av. Jag började en nybörjarkurs och var enda killen. Resten var tjejer mellan 16-25 år. Ställde mig första gången längst bak i mina alldeles för korta mjukisbyxor, bara för att vara säker på att jag var så talangfull som jag trott, innan jag ställer mig längst fram och dominerar. Och tur var det. Om jag någon gång tidigare i livet haft talang för dans, så var den nu milt uttryckt rostig. Som det såg ut där så hade jag kunnat ta plats i vilken Will Ferrell-komedi som helst där och då. Det blev en kort jour i dansens värld. Men stolt över att jag prövade.
Jag har börjat pröva de där barriärerna för vad som anses acceptabelt, i en viss ålder, av en viss person, med en viss bakgrund. Bestämde mig för att börja spela fotboll som vuxen, efter att ha spelat endast fram tills jag var junior, och tränade med lagkamrater som var hälften så gamla, tills jag lyckades ta en plats i laget. Pluggade till journalist efter ett liv som musiker. Började skådespela för bara några år sedan. Sakta, säkert, pröva vingarna i det som var uteslutet några år tidigare. Och, hör och häpna, livet blir roligare igen.
Jag har förlikat mig med att jag inte är gitarr-Jonas längre. Jag är betydligt mer än så. Som du också är, och kan vara, när du ifrågasätter din egen självbild och identitet och börjar ta små steg mot att bryta det egna mönstret och pröva nya saker. Var beredd på snack bakom ryggen från dem som själva inte vågar pröva nya stigar i livet, men applåderna du får när ridån ger ner, det överröstar allt annat.