Den där lilla grejen? Det löser jag enkelt. Man kisar för att överhuvudtaget se vad problemet kan grunda sig i. ”Det där är något för morgondagen”, intalar man sig självsäkert.
Den situationen befann jag mig i då jag blinkade in på E18 just utanför Enköping på väg mot Göteborg med en nyligen hyrd skåpbil av märket Renault. Målet? Att flytta flickvän inklusive möbler in hos mig i Uppsala.
För varje bensinmack jag passerar så sväller dock den diffusa monoliten i horisonten. Kommer alla Elins saker att rymmas? Först i skåpbilen och sedan i min relativt utrymmessvälta lägenhet? Kommer vi hinna flyttstäda hennes lägenhet på en kväll för att kunna återvända till Uppsala morgonen efter? Det är nästan så att problemets verklighet hinner infinna sig i mitt psyke, men i sista sekunden så återkommer optimismen och ett leende sprider sig över mina läppar. Om det inte finns plats så skapar vi plats. Jag stannar på nästa rastplats och njuter av kappsäcken, två goda dubbelmackor och en kopp svart kaffe. Inte ett orosmoln på himlen.
Men man kan inte blunda för evigt. Efter vad som verkar som ett knäpp med fingrarna så är jag framme och står i Elins näst intill helt ihoppackade lägenhet. Jag låter blicken vandra över otaligt många flyttlådor, några utvalda möbler och mängder med kläder. Plötsligt är problemet mer än verklighet, det står där i rummet och skriker för fulla muggar. Det finns inte en chans att vi får med oss allt.
Men sedan biter man ihop. Tack vare ett par vänliga kompisar så blir skåpbilen packad på nolltid, Elin gör ett exceptionellt jobb i allmänhet och plötsligt så är första etappen avklarad. Vi tar in på hotell och får andas lite grann. Färden tillbaka till Uppsala går smidigt och tömning av skåpbil likaså. Jag åker och lämnar fordonet och på bussen tillbaka till lägenheten så känns det rätt bra. Jag återkommer till en lägenhet som förvisso är i totalt kaos, med flyttlådor upp till taket, men det är ett icke-problem. För nu bor vi äntligen ihop igen.
Tillsammans så fixar vi det utan problem. Vi tar en flyttlåda i taget och jobbar oss igenom. Det tar några dagar och Elin fortsätter göra ett hästjobb då jag är och arbetar, men till slut så är allt borta. Undanstoppat, förvarat eller inrett. Lägenheten åter i harmoni och vi likaså. Vi blickar ut över Uppsalas hustoppar och någonstans mellan kyrktornen – just vid horisonten – så ser vi en liten problemplutt som vänligt vinkar hejdå.