Man skulle naturligtvis kunna skriva en vardagskrönika om hur min årskull nu äntligen får börja boka vaccinationstider. Om hur både jag och min jämnåriga sambo låg i ett virtuellt startblock, taggade som tusan, att inte missa en snabb start på den första vaccinsprutan.
Vaccinet som vi alla hoppas på är början till slutet på denna märkliga och oerhört ostimulerande tid. Krönikan skulle ha kunnat handla om hur jag missade starten när jag i samma klockslag som tiderna släpptes, och som genom ett trollslag, fullständigt glömt bort koden till inloggningen på mitt mobila Bankid. Klart att här skulle kunna skrivas några rader om den fullständiga panik som utbröt runt köksbordet när sambon hade sin tid klar och jag loggade in på samma dag några få sekunder senare och insåg att alla lediga tider var borta.
Hur högt jag svor när jag insåg att för att byta dag för bokning måste logga in på mitt mobila Bankid igen. Om hur jag på den korta stunden hunnit glömma koden till mitt Bankid ännu en gång. Kanske hade jag kunnat minnas och i skrift beskriva de irrationella kroppsrörelserna som uppstod i samma ögonblick som jag insåg att de lediga tiderna för den första sprutan höll på att rinna mig ur händerna.
En filmsekvens hade bättre kunnat beskriva när den smarta paddan flög över köksbordet och in i händerna på min betydligt mer rationella och tekniska sambo. Hur jag hörde mig själv halvkvävt ropa på hjälp. Hur jag själv flög upp på fötter och stirrigt vankade av och an på köksgolvet. Inte ens Lars Norén hade i sina pjäser kunnat fånga den ångest som jag kände. Och sedan, den obeskrivliga glädjen när sambon högt deklarerar att min tid är bokad. Den eufori som strömmade genom kroppen, en känsla större än när AIK slog ut Luleå ur slutspelet. Hur hunden förskräckt såg sin 60 åriga husse hoppa jämfota på köksgolvet av glädje.
Men finns det verkligen substans till en krönika i den korta och dramatiska episoden kring vårt köksbord?
- Nej, jag får nog försöka hitta på något annat!