Jag såg dagens ljus på våren 1945 och enligt Statistiska centralbyrån var det tillsammans med 135372 andra nyfödda i Sverige det året.
Långt senare kom vår generation att kallas för ”Jätteproppen Orvar”. Gruvsamhället Malmbergets historia har indelats i fyra olika epoker. Först ett pionjärsskede fram till 1900 och därefter ett etableringsskede till slutet av andra världskriget. Så följde en moderniseringsperiod fram till 1970 som slutligen övergick i den nedmonteringsfas som pågår än idag.
Mina släktrötter sträcker sig ner till etableringsfasen på 1890-talet medan jag, tre generationer senare, fick förmånen att växa upp under moderniseringsperioden efter andra världskriget. Epoken när vi ungdomar buggade oss in i framtiden till ”Rock Around the Clock”. Vi bar snäva jeans och kort-korta kjolar och levde verkligen i tron att allt var möjligt, nu när freden kommit för att stanna och penicillinet kunde bota sjukdomar. Ekonomin blomstrade, folkvagnarna bubblade upp i snabb takt längs vägarna och P-pillret skulle snart vara uppfunnet.
Jag for till Umeå 1963 vilket innebar att jag följde den växande ”gropen” i samhällets hjärta på avstånd. En dag när jag talade med min mamma i telefon sa hon att kyrktaket just passerade på en trailer utanför köksfönstret. Järntrådsstängslet runt ”gropen” hade kommit allt närmare och centralskolans miljoner tegelstenar låg i en sprängd hög över hela skolgården.
För mig har Facebook fått en ny betydelse tack vare en grupp med några få kvarvarande och väldigt många före detta malmbergsbor. Vi följer kontinuerligt monstermaskinerna som obönhörligt tuggar i sig det ena välkända landmärket efter det andra. Mönstersamhället Malmberget med sin vidunderliga utsikt över Dundret har blivit en ruinstad.
Det finns många som i ord, bild och text har försökt förklara vad rötterna i barndomsmiljöns mylla har för livsavgörande betydelse. När de konkret inte går att återknyta, när allt är raserat blir förlusten ännu djupare. I Malmbergsgruppen på Facebook delar vi med oss av nutid och nostalgisk dåtid. Den delade sorgen har förmågan att mildra smärtan, men den går förmodligen aldrig över.
Till skillnad från Svend Brinkmanncitatet i min inledning, behöver jag både mina fötter och mina rötter. Jag tror nämligen att livet bara kan levas när jag går framåt, men bara förstås när jag tittar bakåt.