Jag brukar säga att ilska är den ultimata drivkraften till förändring, men precis som med allt annat behöver den få existera i lagom doser för att vi inte ska bränna våra ljus i båda ändar. När livet snurrar på i 120 knyck, telefonen aldrig är tyst, mailkorgen är överfylld och själen inte har fått sin livsnödvändiga vila på för många veckor är det lätt att tappa greppet. Låta ilskan äta upp dig inifrån och ut.
Hur kan en förövare släppas fri på grund av att ett antal äldre män med enorm makt, i det som ska vara ett rättssäkert system, bekvämt slår i en ordbok i stället för att lyssna på ett barns ord? Det går inte, något går sönder. Inget spelar tydligen någon roll och driften att bara slänga sig ner på golvet och skrika ut all frustration blir det enda som existerar.
Läser dessutom ett förslag från några så kallade politiker som vill kunna vräka hela familjer om deras barn begått brott, och jag kan bara tänka på hur de drogköpande överklassbarnen och deras föräldrar på Lidingö nu ska vräkas från sina villor. Men jag vet självklart att det inte är så de här politikerna tänker. För det är ju bara människor från hyresrätter som överhuvudtaget kan vräkas och jag känner ilskan växa. Vart är vi på väg? Vart är vårt gemensamma samhälle på väg? Får ett mejl om att sådana som jag som driver den tydligen djupt provocerande tesen att alla människor, oavsett kön, borde ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inte borde få synas eller höras överhuvudtaget. Läser vidriga saker i ännu ett av kommentarsfälten som gud glömde och känner hur orken rinner ur mig.
Måste stoppa huvudet i sanden och bara blunda en stund. Måste sluta läsa tidningar, titta på nyheter och sluta med sociala medier. Tar det ett steg längre och tänker att det nog är lika bra att sluta prata med andra människor överhuvudtaget. Ilskan som runnit ur mig ersätts av sorgen och ligger som ett tungt, vått täcke över livet. Klumpen i halsen växer. Men så plötsligt händer något oväntat. En person, som brinner för samma saker som mig och många andra, formulerar ett initiativ. Hon heter Caroline Svelid och jobbar till vardags som mellanstadielärare men driver också på sin fritid instagramkontot Pricken Rosa där hon lägger upp taggen #jagvetvadensnippaär och exakt i den stunden blir ilskan till något annat, något mer. Tusentals människor går samman till en stark och unizon röst som säger nej, det här är inte acceptabelt.
Vi kan använda vår ilska, men vi behöver inte låta den ta över. I stället för att gå sönder, en och en människa i taget, kan vi organisera oss.
Det är lite av vår superkraft, vi kan lära oss mer, lyssna och dela med oss. Vi har förmågan att förstå komplexa sammanhang och hur allting hör ihop. Ibland är allt som behövs att någon tar första steget, som Caroline gjorde med sitt initiativ. Det är tillsammans vi gör förändringen vi vill se. Ilskan är inte fel, men den behöver kanaliseras till kamp.
Däremellan behöver vi alla också fylla på med annat, få vila i relationer och sammanhang som stärker oss. Lyfta blicken och se hur många människor omkring oss som dagligen visar modet att bry sig.
För glöm aldrig det här, oavsett hur nattsvart det ibland kan kännas, vi är många som tror på förändring och gör skillnad. Dag för dag. Timme för timme.