Jag och mina barn spelar en del tv-spel tillsammans. Typ Minecraft och Mario Kart – ni vet, vanliga spel som är ok för barn. Barnen vet även att jag, på kvällarna, när de somnat, spelar så kallade "skjutspel". Ja visst, vi snackar first-person shooters. De senaste åren har det varit uteslutande ett spel som heter Destiny 2. Beroendeframkallande? Hyfsat. Det är en looter shooter, efter allt. Men till syvende och sist handlar det ändå mest om att sikta på huvuden och skjuta. Med andra ord inte ok för barn.
Men nöden känner ingen lag.
När den senaste expansionen släpptes var jag tvungen (eventuellt diskuterbart) att lägga närmare 100 timmar under två veckor på att levla upp min karaktär. Det var hårt slit, ska ni veta. Så många buggar som man måste ta vara i början, innan de blir upptäckta och fixade. Bland annat kunde man logga in på sitt konto via en annan enhet, hoppa på två plattformar och öppna en kista om och om igen – allt utan att avlossa ett enda skott!
Okej, jag ska inte smussla med poängen längre. Jag rekryterade min son att spela för mig. Jag var less och min son ville verkligen prova den förbjudna frukten Destiny 2: en klassisk win/win. Jag lärde honom rutten för hur han kunde öppna kistorna. Han var lite besviken att han inte fick skjuta, men accepterade uppdraget.
Lite nu och då gick jag förbi honom och kollade vad han lyckades få fram ur kistorna. ”Wow, grymt!” sa jag lite slentrianmässigt i förbifarten. ”Du har ju riktiga turtummar, gubben!”
Vill ni veta en hemlighet? Det var lögn. Allt han lyckades samla ihop var totalt värdelöst. Det bröts ner till reservdelar sekunden han lämnade datorn. Jag bara Pavlovs hundade honom för att han skulle fortsätta sitt förträffliga barnarbete.
Men allt har sin tid. Några dagar senare uppdaterades spelet och buggen fixades. Min son blev förvisad till Minecraft igen.
Döm då av min förvåning, när jag – flera månader senare – överhör en konversation mellan sonen och min äldsta dotter, när de sitter och spelar ett brädspel.
”Jag har så otur!” säger dottern.
”Men visste du att pappa säger att jag har turtummar,” säger sonen. Rösten är len och mallig, och leendet brett. Han är sådär stolt som man bara kan vara när man är sju år och får sina föräldrars bekräftelse.
Jag går sönder. Jag känner mig som en pappa från ett tragiskt drama som sjukanmäler sin friska son från skolan och drar till något sjaskigt casino, låter sonen rycka i spaken på den enarmade banditen och älskar honom lite alldeles extra när det för första gången blir utdelning.
Det finns så ofantligt mycket riktiga grejer som min son har att vara stolt över: han älskar att jobba och frågar alltid om det finns något att hjälpa till med, särskilt om det finns chans att "tjäna en liten slant"; han är en pysselmästare av rang, hans symmetriska skulpturer av klädnypor och halsbandspärlor kan säkerligen fungera som arbetsprover till Konstfack; och jag känner ingen sjuåring som är lika målmedveten i sina åtaganden, som när han tränar på ett nytt skateboardtrick på uppfarten och nöter, nöter, nöter tills det sitter.
Och fastän han ständigt får uppmuntran för dessa saker, verkar ändå berömmet från att ha tryckt på en knapp och öppnat kistor i pappas tv-spel ha naglat sig fast lite extra.
Himla krångligt att vara förälder, ändå.
Min son: ”Dina turtummar är inget att vara stolt över”
Min sjuåriga son har ett malligt leende på läpparna. Han vänder sig till sin syster och förkunnar med len röst: ”Pappa säger att jag har turtummar”. Han är stolt – och det känns så fel.
Krönikören skriver om att spela tv-spel med sina barn.
Foto: TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.