Tyvärr har mina krönikor inte genererat tillräckligt många läsare digitalt för att det ska bli en längre resa.
Inför våren hade jag ett antal uppslag för krönikorna som skulle publiceras. Om Skellefteå 2023, psykisk ohälsa, mod och civilkurage och relationer.
Men jag landade i att skriva min sista krönika med fokus på vårt land, som just nu är i gungning på många plan. Känslan av att ha fyra tonårsdöttrar som går mot vuxenlivet i en verklighet som är allt annat än trygg och omfamnande, tar sig uttryck i en krypångest.
Det river hål i min själ att varje morgon uppdateras av det ena dådet värre än det andra, kopplat till gängkonflikterna som rasar i Stockholm. Barn, unga vuxna och vuxna, mördas och mördar.
Narkotikahandeln är en av drivkrafterna bakom detta. I mitt tidigare arbete har jag sett vad den leder till. För i slutet av kedjan från producent, via distributör till den beroende så finns överdoser, död och fruktansvärt lidande för den enskilda beroendepersonen och dess omgivning.
Jag försöker förstå, läser på, följer nyhetsrapportering och dokumentärer. Det finns oerhört kompetenta människor som arbetar inom polis, socialtjänst, kommun och många andra instanser i samhället. Men i mig gnager en hopplöshet och en maktlöshet.
Vilka resurser ska till för att 10-åringar inte ska agera knarkbud när skolans dag är slut?
Jag sitter inte på den kompetensen, men vet att det finns en mängd människor som med rätt förutsättningar, resurser och samarbete skulle kunna få till en förändring. Tills dess får jag göra det jag kan. Vilket bland annat innebär att ha klara regler för i vilka områden mina barn får röra sig och kunskap om vilka de umgås med. Sena kvällar och nätter är vissa områden helt uteslutna.
Jag har en öppen dialog med mina döttrar och uppmanar till försiktighet och hoppas att den tillit jag byggt upp med dem genom åren gör att de oavsett vad som sker, vänder sig till mig så att jag kan hjälpa, stötta och finnas till.
Vi har redan haft ett knivrån alldeles inpå och droghandeln sker öppet när jag rör mig i det område där jag bor.
Mitt hjärta blöder för de som mister sina nära till följd av den våldsvåg som rullar som den värsta tsunamivåg över riket just nu.
Jag önskar att jag kunde ta döttrarna med mig och flytta till en säker plats där våldet inte existerar. Den platsen finns inte. När jag inte kan sova på nätterna, så visualiserar jag en skogsglänta med ett falurött hus, långt norrut, långt bortom allt det som skadar och gör ont.
Men mina döttrar har sin skola, sitt umgänge och sina rötter här. Det är här de vill leva och bo. Mina västerbottniska rottrådar får stilla sig. Våra barn föds in i värld där vi vuxna behöver kliva in, sätta gränser och framför allt finnas till. Våga se, våga ha civilkurage och förstå att ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Sedan vill jag tipsa om ett fantastiskt ställe för stilla ro och tid för eftertanke. Överklintens kvarnhotell utanför Robertsfors. En oas i Västerbotten med Rickleån som rinner förbi och ett supertrevligt värdpar. Ett hotell där man verkligen känner sig hemma. Själva stället gör något med kreativiteten.
Slutligen vill jag säga ett stort tack till er som läst mina krönikor såväl i papperstidningen som på e-norran. Tack för den här tiden. Jag säger inte farväl, utan på återseende i andra forum.
Be kind, always! Namaste!