I gräset sitter kvinnor och män i vita och blå kläder och äter sin lunch. Hela området här kring Karolinska är fullt av dem, sjukvårdspersonalen som hjälper människor men som också behöver en paus i en park ibland. Det är en av den här sommarens få soliga dagar, sensommar och hemma har mina kollegor börjat om att jobba men jag är här.
Jag ligger i den vita tunnel som datortomografimaskinen utgör. Röntgenbilderna lokaliserar tumören som en fläck. Med en lång nål kan man sticka rakt in i levern. Det gör otroligt ont i några sekunder, sedan börjar bedövningen verka och det känns bara en aning underligt när nålen rörs runt. Tunn guldtråd läggs in runt tumören, som en markör. Mitt människovärde har just ökat och det blir lättare att träffa precist.
I nästa rum får jag ligga med överkroppen i en smal låda. Armarna ovanför huvudet, ligger jag bekvämt? Ett frigolitliknande material formgjuts runt mig. Det dras och slits för att bilda en bekväm bädd, stöd för kroppen.
En bröstplatta skruvas fast, varv på varv så den trycker ner mellangärdet och förhindrar djupandning. Buken ska vara så stilla som möjligt. Sedan tas röntgenbilder. Andas in, håll andan, andas igen.
Nu är jag inprovad. Sen får jag åka hem. Men två veckor senare är jag tillbaka. Min formgjutna sarkofag väntar.
Jag bor på hotellet mitt emot. Det är en ensam vecka i Stockholm med strålning varannan dag. I behandlingsrum 4 ser sköterskan på mitt personnummer att jag är från Norrbotten. Själv kommer hon från Övertorneå. Jag skrattar lite åt att strålningsmaskinen heter True Beam. Det låter som en sämre sorts actionfilm.
Så mycket action är det inte. Det tar bara tjugo minuter. True Beam 4:s armar kretsar runt mig där jag ligger fixerad, tar bilder och skickar osynlig strålning med ett klickande knackande ljud. Jag hade föreställt mig en röd laserstråle rakt in i kroppen men så är det förstås inte.
Sen får jag gå ut och äta en räkmacka. En stund senare kommer illamåendet. Jag mår fruktansvärt dåligt, kräks på hotelltoaletten och slumrar hela eftermiddagen i sängen, och det är otroligt med vård men ändå är det lite synd om mig. Vännerna skickar fina hälsningar och jag börjar gråta. Anspänningen och lättnaden och tröttheten. Jag saknar min familj så att det värker.
Dagarna mellan behandlingarna promenerar jag runt stan för att mota illamåendet. Jag går över norra begravningsplatsen. Det är rofyllt. Gravstenarna som stått här sedan 1800-talet. Det finns nåt fint med familjegravarna. Viljan att vara tillsammans även efter döden.
I Hagaparken gör människor som bestämt sig för att komma i form höga knän. Solen skiner på kanadagässen. Jag går till fjärilshuset och dricker kaffe vid koppartälten. Motorvägen rusar förbi inte långt bort men här hörs ingenting. Här står slott och träd med tjocka stammar.
”Hypofraktionerad stereotaktisk strålbehandling förstör effektivt lokala metastaser."
Läkaren säger att de ger så hög dos de kan. Men tumören sitter lite risigt till. Det kan ta tre månader eller mer innan vi vet hur mycket av den som gett upp.
Jag är tillbaka i parken utanför strålningsenheten, måste vila innan de sista hundra metrarna hem. Fontänen i dammen porlar och ambulanshelikoptern hovrar ovanför. På rygg i gräset ser jag dess gula kropp under molnen. En gren på den stora eken är död, torr och kal är den, men resten lever.