Jag får en länk till en insändare där en person beskriver en situation nästan exakt som min. Många detaljer är slående lika, andra skiljer sig åt. Så märkligt tänker jag, hur kan det vara så? Vem är den här människan?
Jag ägnar lång tid åt att i huvudet jämföra våra situationer, "rätta" den andra personen och liksom korrigera historien så att den i alla delar ska stämma med min. Efter mycket ältande kommer jag till sans. Jag ligger i en säng i halvvaket tillstånd, mosig av sömnbrist och morfintabletter.
Jag har inte fått nån länk. Den andra texten finns inte. Det är bara min hjärna som har hittat på den.
Droger är ingenting jag sysslar med annars. Men de senaste veckorna har olika medicinkombinationer med morfin varit en räddare från värken i skuldra och arm som plågat mig under lång tid. Jag har en ny metastas vid nackkotan som trycker på ett nervcentra, vilket gör att det strålar ut smärta på vänster sida av kroppen.
Efter några veckor av detta, med konstant försämring, blev det dags att strålbehandla området och jag spenderar den här veckan på ett patienthotellet i Umeå ensam med värken och mina tabletter, mellan fem korta besök i True Beam-maskinen där jag ligger fixerad med en ansiktsmask.
Kroppen gör lite som den vill i detta tillstånd. En natt när jag pendlar mellan vakenhet och snöig sömn är jag rådgivare åt drottning Elizabeth II. Jag säger smarta saker om hur hon ska bära sig åt för att etablera sig även i Sverige och stärka rojalismen. Jag har många bra idéer. Men det är förstås lönlöst. Drottningen är död och behöver inte min hjälp. Det inser jag snabbt när jag vaknar till, och skäms.
Ändå fortsätter det. Jag hjälper en konstnär att uttrycka förlust genom en stor tavla där hans dotter framträder i tusentals exemplar. Jag planerar att starta en ny klubb i Skellefteå där man ska kunna se Melodifestivalen tillsammans. Jag tittar på lokaler och är säker på att något liknande har funnits här tidigare, men att jag kan göra det bättre. Här borde jag direkt ha förstått att något var fel då mitt verkliga jag inte kan tänka mig något värre än vad Mello har blivit och för mitt liv inte vill uppmuntra spektaklet, men i vakendrömmen är planerna långtgående.
Vad speciell den är ändå, vår hjärna. Tänk vad den kan göra. Hur påverkbar den är.
Medicinska droger kan vara hjälpsamma, men måste effekterna vara så knasiga? All energi som går åt till hittepå-situationerna borde kunna användas mer konstruktivt.
När jag googlar ”manifestera drömmar” får jag tips om kristaller och självhjälpsprogram i 7 steg. Det känns inte rätt. En holistisk teori talar om attraktionslagen. Det man fokuserar på, kommer till en. Man fungerar som en slags magnet. Att manifestera är att lägga en stor del av sin energi på någonting speciellt man vill ska realiseras.
Så kanske behöver jag bara vara mer specifik innan jag tar den där Oxynorm-tabletten? Fokusera hårdare på ett riktigt problem jag verkligen vill lösa, istället för att låta hjärnan komma på helt slumpmässiga saker. Då kommer jag kanske ur denna skitvecka med insikter som förändrar världen.
Om inte får jag i alla fall nya erfarenheter av vad jag kunnat bli: konstnärlig ledare, kunglig konsult, eller melloivrare. Jag kommer kanske tillbaka med en helt ny personlighet som börjar förespråka ”alternativa vägar” till högre medvetenhet. Jag blir nån slags guru.
Så förvånade alla skulle bli.