Om man nu tycker att cykla vintertid känns olustigt, om man tycker det är jobbigt med att konstant ta broddar av och på, vad gör man då? Jo, man skaffar sig en sparkstötting.
Jag måste säga, jag var till en början en aning skeptisk. Men sambon har varit ihärdig, inte tjatat, utan pratat sig varm om hur trevligt det vore att ha en spark.
– Visst har vi en spark stående i ladugården i Fällfors?
Så med skidorna på biltaket och snöskyffeln i högsta hugg gjordes en snabb räd in mot ladugården. Jodå, där stod mycket riktigt en spark men för små barn. Väl hemma genomsöktes diverse säljsajter på internet. Men var man än sökte på ordet spark så resulterade det i noll annonser. Och förklaringen torde vara enkel, sparkarna är undanställda på ett sätt där de inte är i vägen. Och skulle det bli utrymmesproblem så körs de förmodligen på tippen.
Till slut hittade vi en spark och i efter hand så kan jag faktiskt inte begripa att fler inte återupptäckt detta eminenta sätt att förflytta sig på. Och vilket nyttofordon sedan, att bärga hem fem liter mjölk, bröd och fläsk från affären utan att ta bilen har vart ett rent nöje. Och för att inte tala om fördelen att ha något stadigt att hålla sig i på hala underlag.
Lyckan blev dock alldeles för kortvarig. Det nyckfulla vintervädret med ständiga blidväder så blir det ju tämligen svårt att glida omkring på medar inne i stan. Lägg därtill trottoarer som renskrapas efter varje snöfall och sandbekämpning mot den värsta halkan. Då är det kanske inte så konstigt att sparken förpassades in i glömskan av oss stadsbor, eller? För vad kom egentligen först, var det hönan eller ägget? Slutade vi stadsbor använda sparken för att snöröjningen och halkbekämpningen blivit effektivare? Eller tvingades kommunen till dessa åtgärder eftersom vi medborgare redan slutat hålla oss i något stadigt under halkan?
Det droppar friskt från taken när jag passar på att ta hunden på en sista vända. Med lätta rörelser så glider vi tyst genom Bonnstan. Några jag möter hälsar glatt, andra ler igenkännande till ekipaget som för 20 år sedan var en vanlig syn på våra trottoarer. Och det är med sorg i hjärtat som jag inser att sparkar säsongen förmodligen är över för denna vinter.