Men den här lördagen skall ändå sluta i kaos, den ångest som kommer drabba alla som har jakten som största intresse. Det jag pratar om är det känsliga ämnet kring skadeskjutningar.
Och denna vackra lördag morgon drabbar det mig. Egentligen är händelserna fram till det jag kröker fingret runt avtryckaren en situation jag upplevt många gånger tidigare. Jag känner mig väl förberedd.
Efter att hunden har väckt med sitt klara skall så kommer den lilla tjuren i sakta lunk flytande genom skogen på inte mer än 100 meters avstånd. Jag ser älgen långt innan den kommer fram till den glänta som jag i förväg har bestämt är mitt skottfält. Jag tänker hojta till för att få den lilla tjuren att göra halt. Jag hinner inte, den stannar upp ändå, förmodligen på grund av min vittring. Älgens bog i korset och beslutet tas på mindre än en millisekund, skott faller. I samma stund som det smäller ser jag i kikaren något som genast oroar mig. En älg som inte markerar ordentlig träff och snö som rasar ner mellan mig och älgen. Den kastar genast och jag försöker få in en träff till. Den andra smällen är helt klart bom, jag ser ju hur barken yr från en liten björk. Sedan är älgen borta.
Nu skriker hela kroppen invärtes av ångest. Och någonstans långt där inne hoppas jag att även första skottet varit bom. Jag inser snabbt att kulan tagit i en liten kvist minst 50 meter hitom älgen. Och väl framme vid platsen där älgen stått hittar jag massor av hår. Det dröjer inte förrän jag ser de första små bloddropparna i snön. Nu är det absolut bekräftat, jag har skadeskjutit en älg.
Inga tröstande ord från kamraterna kan få detta ogjort. Mitt misslyckande drabbar inte bara mig, det drabbar hela älgjaktlaget. Nu tvingas allas fokus till att hitta älgen och till varje pris få den fälld. Till slut kommer meddelandet jag så desperat stått här på pass och hoppats på, älgen har fallit.
När anspänningen släpper så börjar händerna skaka och jag måste samla mig en stund innan jag lämnar mitt pass. Stressnivån har varit påtaglig hög under lång tid. Det är vår duktiga hundförare som räddat upp situationen. Utan hans ändlösa timmar med hundträning, utan hans snabbhet och långa erfarenhet, hade den här soppan varit betydligt svårare att reda ut. Tack mina jaktkamrater.