Citatet fällde Winston Churchill som ett tack till styrkorna som höll den tyska invasionsstyrkan stången under andra världskriget. Idag skriver vi den 29 april 2020 och på våra sjukhus, på våra äldreboenden och inom hemtjänsten förs just nu en helt annan kamp. En kamp mot ett virus som visat sig vara både dödligare och mer smittsamt än någon kunnat ana.
Den här gången är det inte i huvudsak män som försöker hålla fienden i schack. Nej, den här gången är en majoritet av våra fotsoldater lågavlönade kvinnor och många av dem med osäkra anställningsformer. Timvikarier som nu av samhället förväntas bemanna skyttegravarna i samma stund som telefonen ringer.
Det är inte bara ett ytterst smittsamt virus de kämpar mot, kampen förs också mot en mördande trötthet. För det ingen utvilad sjukvårdsbataljon som vi nu skickat till virusets front för att trösta och vårda oss andra. Nej, vi pratar om en hel yrkesgrupp som redan innan den här pandemin hade det ytterst kämpigt. Det är faktiskt ingenting annat än en gåta hur dessa lågavlönade kvinnor nu lyckats samla modet, samla kraften att ta sig an den här uppgiften.
Ännu mer oroväckande och förundrad blir jag när dessa kvinnor dessutom kastar sig huvudstupa in i kampen trots att många av dem signalerat om oron av en otillräcklig skyddsutrustning. Vi pratar om en hel yrkesgrupp som nu under stor vånda och ångest tvingas se livslågan slockna hos flera av våra nära och kära.
Jag tänker i stillhet på min kammare, att det måste vara ett kall som ingen annan än de som nu sliter för vår hälsa kan förstå. Men jag blir också upprörd, för detta är ett kall som vi andra utnyttjat alldeles för länge nu. Att vi tagit vår omvårdnadspersonal så given att vi inte ens haft vettet att ge dem en skälig lön och skäliga arbetsvillkor. Jag kan inte låta bli att slås av tanken: Hur hade löneutvecklingen och anställningsvillkoren sett ut om vår sjukvård och omvårdnad hade varit mansdominerad?
En fråga som i allra högsta grad är befogad. Därför vill jag nu avrunda min krönika med att stjäla Winstons citat och rikta den till alla er som just nu sliter hårt inom sjukvård och omvårdnad. Jag gör det också med en förhoppning om att ingen, och då menar jag verkligen ingen, av oss nu glömmer er insats sedan Covid-19 pandemin dragit förbi.
Sällan har vi som bor i Sverige haft så få att tacka för så mycket! Tack!