Men plötsligt drabbas någon man känner, någon som man både har namn och ansikte på och som jag via min yrkesroll träffat många gånger. Och människan går och blir ordentligt sjuk, så pass dålig att en längre vistelse på sjukhus blir nödvändig. Tack och lov slutade detta lyckligt och när personen nu sex veckor senare per telefonen återger händelseförloppet för sitt insjuknande, vistelsen på sjukhuset och sjukdomens effekter efteråt, då känner jag plötsligt en ren och skär rädsla.
Rädslan vill inte riktigt släppa greppet. Om en vältränad 35-åring drabbas så här hårt, vad skulle då detta virus kunna ställa till med hos en medelålders man som snart fyller 60 år? Hos en person som knappast går under epitetet vältränad? Hos en gubbe som tycker alldeles för mycket om god mat och som till följd av detta har ett något förhöjt BMI och blodtryck, vad skulle hända om jag insjuknade? Skulle jag gå levande ur den fight som jag nyss fått återgiven av en person jag känner mycket väl? Så med tveksamheten kommer också rädslan som ett brev på posten.
Plötsligt går man extra stora krokar runt människor man inte känner. En obehagskänsla far genom kroppen varje gång man lämnar bilen på parkeringen utanför matvarubutiken. Tveksamheten över att träffa barn och barnbarn är på många sätt deprimerande. Och ta bara den reflexmässiga rutinen i när man lägger in och spottar ut snusen, har jag gjort det utan att tvätta händerna? Rädslan styr plötsligt hela ens sätt att förhålla sig till sig själv och ens omgivning.
Jag kan inte låta bli att fundera över om rädslan någonsin kommer att släppa sitt grepp, går den verkligen att slå av lika plötsligt som den slogs på? Hur kommer vi människor att förhålla oss till varandra långt efter att detta virus inte längre är ett hot? En handskakning, en vänlig kram eller känslan av att med tusentals andra heja fram sitt favoritlag, kommer vi att på ett naturligt sätt komma tillbaka till allt det som utgör en människas sociala behov?
Kanske får vi alla börja om att jobba på vår sociala kompetens när detta är över, det viktiga är att vi nu orkar hålla i. Ut och njut av solens värme och doften av regn och ny grönska, men gör det fortsatt med en distans till andra!