Mikael Karlsson: En kakafoni av ljud i staden

Ögonen kliar och huvudet känns tungt. Natten har inte alls bjudit på den goda sömn som jag varit van vid under sommaren. Det är kvavt, sängkläderna klibbar och jag ligger och stirrar i det tomma sovrumstaket.

Måsar, kråkor, bilar och bråk. Det finns mycket att lyssna på en natt i Skellefteå.

Måsar, kråkor, bilar och bråk. Det finns mycket att lyssna på en natt i Skellefteå.

Foto: Hasse Holmberg / TT

Krönika2020-09-02 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I det öppna fönstret surrar en fläkt vars ljud efter några vakna timmar låter som ett rusande expresståg. När jag ligger där och försöker sova så kommer jag att tänka på ett konstverk vi har hemma. Tavlan är målad av bygdens store konstnär, Torfrid Olsson. Konstverket heter "Dessa Förbannade Kroknäbbar". 

För de Sibiriska nötkråkorna som hittat till vår stad tack vare cembratallens kotte, de har hållit låda i björken utanför sovrumsfönstret sedan den första ljusstrimman bröt horisontens linje. Dessa förbannade kroknäbbar!

Vid halv fyra hör jag för sista gången en av stadens många mobila diskotek som rullar förbi på gatan. Basgången är så stark att man hör hur plåten i bilen kroknar. 

Någon gång under natten blir jag också vittne till ett uppslitande gräl. Ett par är på väg hem från en blöt kväll och tycks inte alls vara överens om det uppsåt som mannen hade när han tidigare under kvällen vänslades med en annan kvinna. Hårda ord, som inte lämpar sig i tryck, utväxlas och man kan bara hoppas att ångesten hunnit i kapp honom när kopparslagarna i huvudet tar vid imorgon bitti. 

När nattens folkliv till slut har tystnat på stadens gator, då tar fiskmåsarna vid. Högt och ljudligt bråkar de om allt ätbart som berusade medborgare lämnat efter sig på vägen hem. Någonstans i fjärran skriker motorer i en häftig acceleration och precis när medvetslösheten är på väg att träda in, då gnisslar det till i bilbromsar vid husets knut. Nattens kakafoni avslutas med ett välkänt ljud, postlådans lock som faller ner över Norran.

Jag ligger där i sängen och försöker övertyga mig själv om att sömnproblemet är övergående. Att det tar ett tag att vänja sig vid stadens larm efter en hel sommar i lugna Fällfors. Den övertygelsen står fast men kan inte på något vis rädda den här nattens förlorade sömn. Vid femtiden ger jag upp, tar in tidningen och måttar upp kaffet till bryggaren. Det går en bit in på morgonen innan min sambo kliver upp, hon ser heller inte så pigg ut.

Men tack vare den nya tekniken så finns det ju en möjlighet kvar, att skjuta på sömnproblemen och jobba från sommarstugan. Att följa folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering. Någon fler motivering behövs inte, två timmar senare är vi tillbaka i stugan.