Regnet öser ner i bibliska proportioner och vedförrådet till järnspisen minskar i samma takt som vattennivån i Byske älven ökar.
Därför är det med den djupaste respekt som jag följer de stackars själar som nu håller på att resa sina tält på campingen. Av alla somrar att åka på tältsemester i Norrland så har de alltså valt just denna. Med ett idogt regnande så är det dessutom något av ett rekordår för mygg och jag kan lätt föreställa mig hur mycket det just nu surrar under tältduken. Jag hoppas att den tältande familjen är från trakten, kommer de från södra Sverige är jag rädd att vi aldrig kommer se dem här i Norrland igen. Ganska snabbt får de upp eld och de är säkert både frusna och blöta. De små barnen i sällskapet verkar dock inte bekymrade, de springer glatt omkring i regnet. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur natten under tältduken ska bli?
De är dock långt ifrån ensamma, jag har sett samma scener flera gånger denna blöta sommar och från vårt köksfönster har jag kommit fram till den ovetenskapliga slutsatsen att tältande bland unga familjer tycks ha ökat.
Jag petar in en pinne i spisen och skruvar upp volymen på radion, en aktivitet som under den här ostadiga sommaren blivit till en daglig rutin. Via radion jag får en form av bekräftelse på mina iakttagelser. Att det är just unga familjer som i allt större grad väljer tält på sin semester framför husbilar och husvagnar. Kanske är det av ekonomiska skäl, kanske är det en motreaktion till de allt större lyxvillorna som nu rullar på våra vägar. På radion berättar Sveriges sista tältmakare att han fortfarande mest lagar förtält och båtkapell men att efterfrågan på kundunika tält också har ökat.
Och även om jag själv växte upp med tält och enkla uthyrningsstugor under barndomens semestrar så kan jag ändå inte låta bli att tycka synd om stackarna vid älven. Det är en sak att gå och lägga sig i regnet, något helt annat att vakna upp i den råa, kalla och fuktiga luften. Morgonen kommer och barnen från tältet fortsätter att obekymrat leka. Det håller upp i regnandet och det mesta de haft i tältet tycks hänga på tork. Sällskapet reser vidare på nya äventyr allt medan jag under stor beundran fortsätter elda i min järnspis. För så länge jag har vedspisen i sommarstugan så är nog mina egna tältnätter färdigräknade.