Jag gick tillbaka i mailkorgen i mobilen och kollade bokningsbekrÀftelsen igen. RidÄ. Sittningen var igÄr.
Fy tusan sÄ besviken jag blev. Men jag antar att en missad middag ocksÄ Àr en middag. Matminnen kan skapas oavsett vad man fÄr, eller inte fÄr.
BÄde högt och lÄgt har stannat kvar hos mig. Som skrovmÄlet en gÄng per Är, vid sÀsongsavslutningen med fotbollslaget inne pÄ grillen i blÄ kiosken hemma i byn. Men ocksÄ hummersoppan med ljuvligt champagneskum pÄ OperakÀllaren, dÀr servitörerna liksom smög sig pÄ en och ljudlöst fyllde pÄ glasen.
Nu vÀxer SkellefteÄs restaurangutbud, och för det Àr jag mycket glad. SÄ mÄnga fler fina matminnen vi kommer att fÄ, Àven pÄ hemmaplan. Dock, ju bÀttre vi Àter desto svÄrare blir det att separera ut de riktiga höjdpunkterna. DÄ Àr det kanske mer minnesvÀrt, och i alla fall i efterhand mer underhÄllande, med misslyckandena. Och dÄ menar jag inte de dÀr restaurangbesöken som man lÀmnar lite besviken och tÀnker att man hade kunnat laga samma sak hemma, fast lite bÀttre. Eller alla de gÄnger man pliktskyldigt dricksar fast man helst skulle vilja straffa nÄn.
Jag menar de dÀr gÄngerna det gÄr fullstÀndigt Ät skogen.
För nÄgra Är sedan fyllde jag 40. Jag, min man, min tvillingbror och hans fru befann oss i New York. Födelsedagen började bra med klassisk diner-frukost, Whole Foods-picknick i Central park och ostron och champagne pÄ Lobster place. PÄ kvÀllen gick vi ut för att fira med en hÀrlig middag. Obegriplig nog hade vi inte bokat bord nÄnstans, vi tÀnkte liksom att det skulle finnas massor av stÀllen pÄ upper west side att bara slinka in pÄ. Det gjorde det inte. Till slut kom vi ÀndÄ till ett som hade plats: Cow girl. Namnet och den koncepttrogna inredningen borde vÀl ha avskrÀckt oss, men kanske var vi för trötta för att leta vidare. Den Southern comfort food som serverades hÀr skulle bli hur bra som helst. Jag bestÀllde fried chicken, mashed potatoes, gravy och creamed corn. Det hade kunnat vara gott. IstÀllet var allt... beige.
PÄ min tallrik dolde en trögflytande beige sÄs klumpar av okryddad beige mat. Makens mac and cheese var en sönderkokt beige sörja. Brorsans ribs var inte bara beige utan ocksÄ sÄ otroligt torra att vi nÀstan blev imponerade av det totala haveri som kocken uppvisade.
Allt smakade vedervÀrdigt. Men som konfliktrÀdda svenskar fanns det inte pÄ kartan att skicka tillbaka maten. IstÀllet sprang vi dÀrifrÄn med bara nÄgra tuggor tagna.
NĂ€sta anhalt var tĂ„rta frĂ„n omtalade Magnolia bakery â ni som sett Sex and the City vet. Med varsin vit take away-kartong satte vi oss i en liten park intill och njöt. Inte. För Ă€ckligare tĂ„rtbitar fĂ„r man leta efter. Vi kastade det mesta i soptunnorna i parken, dĂ€r det redan lĂ„g drivor av likadana vita kartonger.
40-Ärsmiddagen blev ett minne för livet, bara inte pÄ det sÀtt vi hade hoppats.
Senare letade jag upp Cow girl pÄ Tripadvisor, dÀr betygen var förvÄnansvÀrt goda. Hur var det möjligt? Jag ville varna alla, men att sjÀlv skriva en dÄlig recension? NÀ, kom igen. Det Àr ju otrevligt. Man vill ju inte sÄra nÄgons kÀnslor. Jag dricksade ju till och med, innan vi sprang.