Jag gick tillbaka i mailkorgen i mobilen och kollade bokningsbekräftelsen igen. Ridå. Sittningen var igår.
Fy tusan så besviken jag blev. Men jag antar att en missad middag också är en middag. Matminnen kan skapas oavsett vad man får, eller inte får.
Både högt och lågt har stannat kvar hos mig. Som skrovmålet en gång per år, vid säsongsavslutningen med fotbollslaget inne på grillen i blå kiosken hemma i byn. Men också hummersoppan med ljuvligt champagneskum på Operakällaren, där servitörerna liksom smög sig på en och ljudlöst fyllde på glasen.
Nu växer Skellefteås restaurangutbud, och för det är jag mycket glad. Så många fler fina matminnen vi kommer att få, även på hemmaplan. Dock, ju bättre vi äter desto svårare blir det att separera ut de riktiga höjdpunkterna. Då är det kanske mer minnesvärt, och i alla fall i efterhand mer underhållande, med misslyckandena. Och då menar jag inte de där restaurangbesöken som man lämnar lite besviken och tänker att man hade kunnat laga samma sak hemma, fast lite bättre. Eller alla de gånger man pliktskyldigt dricksar fast man helst skulle vilja straffa nån.
Jag menar de där gångerna det går fullständigt åt skogen.
För några år sedan fyllde jag 40. Jag, min man, min tvillingbror och hans fru befann oss i New York. Födelsedagen började bra med klassisk diner-frukost, Whole Foods-picknick i Central park och ostron och champagne på Lobster place. På kvällen gick vi ut för att fira med en härlig middag. Obegriplig nog hade vi inte bokat bord nånstans, vi tänkte liksom att det skulle finnas massor av ställen på upper west side att bara slinka in på. Det gjorde det inte. Till slut kom vi ändå till ett som hade plats: Cow girl. Namnet och den koncepttrogna inredningen borde väl ha avskräckt oss, men kanske var vi för trötta för att leta vidare. Den Southern comfort food som serverades här skulle bli hur bra som helst. Jag beställde fried chicken, mashed potatoes, gravy och creamed corn. Det hade kunnat vara gott. Istället var allt... beige.
På min tallrik dolde en trögflytande beige sås klumpar av okryddad beige mat. Makens mac and cheese var en sönderkokt beige sörja. Brorsans ribs var inte bara beige utan också så otroligt torra att vi nästan blev imponerade av det totala haveri som kocken uppvisade.
Allt smakade vedervärdigt. Men som konflikträdda svenskar fanns det inte på kartan att skicka tillbaka maten. Istället sprang vi därifrån med bara några tuggor tagna.
Nästa anhalt var tårta från omtalade Magnolia bakery – ni som sett Sex and the City vet. Med varsin vit take away-kartong satte vi oss i en liten park intill och njöt. Inte. För äckligare tårtbitar får man leta efter. Vi kastade det mesta i soptunnorna i parken, där det redan låg drivor av likadana vita kartonger.
40-årsmiddagen blev ett minne för livet, bara inte på det sätt vi hade hoppats.
Senare letade jag upp Cow girl på Tripadvisor, där betygen var förvånansvärt goda. Hur var det möjligt? Jag ville varna alla, men att själv skriva en dålig recension? Nä, kom igen. Det är ju otrevligt. Man vill ju inte såra någons känslor. Jag dricksade ju till och med, innan vi sprang.