I Skåne pratar folk om att kylan är värre här än den vi har där uppe, och jag är beredd att hålla med. När jag härdar ut vintern i södra Sverige känner jag alltför jämnan att kylan är hemsk, till skillnad ifrån när jag är i Västerbotten och istället tänker ”Wow, det här är ju livsfarligt”.
Varje gång jag öppnar ytterdörren för att utmana elementen i Skellefteå tvingas jag göra ett aktivt val och inse att jag älskar livet. I söder så våndas jag över tanken att jag med stor sannolikhet kommer överleva.
Skämt åsido.
Som öppen norrlänning så brukar jag få mycket frågor om vad jag tycker om vädret i Skåne. Dom säger att det är kallare här och jag säger emot. Dom förklarar att det är någonting med luftfuktigheten och jag säger att dom har fel. Dom avslutar med att konstatera att det nog inte är någonting man kan avgöra och jag skriker gällt, ”jo, jag kan!”.
Ännu värre är det när en ursäkt till snö lyckas leta sig ner i detta landskap, detta landskap där horisonten alltid är provocerande långt bort. Jag kan garantera er att någon malmöit då kommer titta på mig och säga, ”Det här måste du gilla?, eller nu vet jag en som blir glad iallafall” och peka åt mitt håll.
Tror ni på allvar att ert gatumjäll imponerar på mig? Jag blir snarare uppriven och nedslagen.
Jag minns en dag när en arbetskollega pekade mot uppfarten till jobbet och sa ”Titta, det har snöat” och jag svarade ”Nej, dom har saltat”.
Så ja, denna råa höstdis till ursäkt för ett vinterhalvår kanske är värre, men inte på det sättet som Sörlänningarna tror.
För mig har vintern alltid varit en typ av katharsis. Den sterila doften av en bitande kyla skänker mig en känsla av nystart. Jag fyller lungorna med torr luft och får en chans att börja om.
En hård vinter som äter sig in genom täckbyxorna påminner mig om att livet pågår nu och att jag är här för att ta vara på det. I den här eviga rötmånaden som pågår i Skåne, och bara kallas vinter av logistiska skäl, så fortsätter slammet och ohyran i mig att växa.
En gång stod jag i Skellefteå och väntade på en kompis i över en halvtimme. Det var 20 minus, och allt som jag minns att jag tänkte under den där kritiska perioden var ”Nu kommer läsken i ryggsäcken iallafall hinna bli kall.”
Så nästa gång ni hör en -08 eller av det slaget säga att det nog är en svårare tid för dom eftersom det blåser så hemskt. Låt dom ha det.
Dom har ju inte ens en vinter.