Att göra någonting under ens förväntan känns aldrig bra. När det är tidskrävande inom ett område som du övertygat dig själv att du behärskar.
Inför just den här krönikespalten som du läser nu så hade jag förberett mig. Jag hade samlat in råmaterial, gjort anteckningar och lyssnat på vad andra hade för tankar och åsikter. Jag spenderade två nätter med att sammanfatta allt och forma det till en bitande satir, som till och med opponerande skulle tvingas erkänna var väldigt träffande.
Som ni nog redan förstår blev det inte så. Mina poänger hittade aldrig fotfästet och humorn blandades med allvaret som vatten med olja.
Innerst inne visste jag nog att texten inte höll måttet. Men jag hade lagt ner för mycket tid och ville inte börja om. Därför övertalade jag mig själv att det var bra och bad några vänner att ge krönikan sin välsignelse. Vilket uteblev. Mina vänner har integritet nog att våga vara kritiska och det är jag tacksam över.
För när det kommer till kritan så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har lagt ner. Det gör inte den slutgiltiga produkten automatiskt bättre. För över 100 år sen ställde någon en urinal upp-och-ner och det är nu en av sin tids mest inflytelserika konstverk.
Det gjorde ont i början. Jag stängde ner datorn för att slippa se texten, de klumpiga formuleringarna som jag hamrat ut hade etsat fast sig i skinnet. Tvivel letade in sig i de öppna såren och fyllde kroppen. Kanske är det dags att lägga kulturambitionerna på hyllan och vara nöjd med att jag lyckades komma undan med det så länge som jag gjorde?
Jag vet inte om det var kärlek till konsten, morbid nyfikenhet eller insikten att jag faktiskt har en deadline som fick mig att öppna dokumentet igen. Att se min tafatta humor sved fortfarande lite, mina vänners kommentarer om språkbruket var korrekta. Men den här gången insåg att det kanske är hälsosamt att det gör ont.
Ira Glass är en journalist mest känd för sitt radioprogram This American Life. I en intervju pratar han om ett fenomen som han kallar ”the gap”. Vilket han menar är glappet mellan ens smak och ens egna verk. Att kunna identifiera att det inte blev bra är ett tecken på att man utvecklas, och att du ska fortsätta. Efter ett tag kommer glappet att minska, och såren läka.
Orden kanske inte har etsat in sig i huden, utan bara mejslat ut något annat.