För att ha ett så brådskande namn som Akuten så förvånas jag över hur passiv lokalen är. Stillsamt väntar en skara individer, som alla har bedömt att deras situation är kritisk.
Jag tillhör den grupp som man enkelt kan ge en hobbydiagnos. Jag som sitter dubbelvikt och försöker andas mellan krämporna. En annan person sitter i en rullstol med fotbollsstrumpor och en polyestertröja, hennes besvär går det också att gissa sig till. Dom flesta ser ut som att dom bara väntar på bussen.
Kö-kulturen är aldrig i en så pressad tillvaro som väntrummet till akuten. Det är en sak att vänta på att få sitt kaffe eller sin tur att gå till cateringbordet på ett bröllop. Här vill varje fiber i min kropp slå upp dörren in till sjukhuset och alla hjärnceller spjärnar emot.
Jag lärde mig snabbt att identifiera ljudet av fotriktiga skor ifrån sköterskor, ljudet av hjälp. Hela väntrummets fokus riktades mot dessa människor när dom dök upp i rummet. Ofta gick dom bara förbi för att ta en välförtjänt rast. Besviket fick vi sjunka tillbaka in i våra egna kroppar och åkommor.
Jag repeterar i mitt huvud vad jag ska säga när det äntligen blir min tur. Ska jag säga att det känns som att jag vill spy och skita samtidigt? Borde jag kanske försöka linda in det lite snyggare?
Är smärtan brännande, ilande, pulserande, huggande, molande eller tryckande?
Ska jag kräva att få någonting som dämpar smärtan eller kommer dom bara tro att jag skådespelar då?
Ett par fotriktiga skor kommer in och ropar ett namn. En lättad människa lämnar väntrummet och två nya har anlänt.
Jag har rest mig upp för att vanka bort smärtan. Normalt brukar jag fördriva tiden med att dricka kaffe men det är vad som har satt mig i den här situationen till att börja med. Nu är jag ett hjälplöst offer för tidens gång, helt utan verktyg. Carpe Diem.
Om dom frågar hur min avföring ser ut ska jag vara ärlig och säga att jag inte har någon aning eller ska jag våga chansa på att den ser ut som vanligt? Ska jag passa på och fråga om mina ryggsmärtor när dom ändå undersöker mig? Det är inte gratis det här, jag borde utnyttja tiden så gott som möjligt. Kanske till och med be dom titta på min stortå?
Jag fyller min Bonaquaflaska med varmvatten och går tillbaka till min plats. Fotbollsspelaren har rullats iväg, snart måste det vara min tur.
Hoppfullt kryper jag ihop till en boll och lyssnar efter ljudet av fotriktiga skor.