Marcus Andersson: Perfekt tonträff i reklamen

Jag vill prata med er om Bregottfabrikens senaste reklamkampanj. Jag såg den när vi passerade en busshållplats.

Krönikören skriver om en genialisk reklamkampanj.

Krönikören skriver om en genialisk reklamkampanj.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2020-07-03 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I vanlig ordning tillbringade jag resan med att firas ner i min egen avgrund, med blicken fäst på lyktstolpar som flöt förbi. Istället för att lyssna på musik ältade jag en och samma låt om och om igen.

Deras reklam ryckte mig ifrån Leave it in the sun av Jeff Rosenstock. Jag mötte blicken från en svartvit ko, fotad underifrån för att stärka sin auktoritet, och med sådan ståndaktighet att jag började ifrågasätta uttrycket ”kobent”. Kon hade ett enkelt meddelande. ”Håll kolängds avstånd”

Denna slogan har nu varit reklamens svar på öronmask för mig.

Håll. Kolängds. Avstånd.

Jag har alltid förundrats över reklam, och önskat att jag hade samma inneboende känsla av rätt att få finnas till. Den här kampanjen fick det att växa till en avgudan.

När Covid-19 svepte över landet och tog över det kollektiva medvetandet så höll Bregott huvudet kallt och PR-avdelningen vågade tänka ”Hur kan vi få en dödlig pandemi att bli synonymt med vårat smör?”

Det enda företaget med samma tankeväckande frågor är Göteborgskex. Vi har alla hört det trångsynta uttrycket ”återuppfinna hjulet” men dom på Göteborgskex såg förbi den konservativa hjulmentaliteten och frågade sig ”fast KAN man ha nougat i mitten?”

Jag har sett många företag erkänna coronavirusets existens (genom att omotiverat informera mig om vad dom gör i dessa tider), samt från aktieägarnas desperata rop på hjälp.

Bregott tog smällen men behöll stoltheten, och istället för mörker såg de en möjlighet.

Kolängds avstånd. Vilken uppmaning till ansvar! Jag är inte en zoolog men vågar chansa att en mjölkko är snäppet mer än en armlängd, vilket betyder att Bregottmyndigheten sätter ner foten hårdare än Tegnell och hans reklambyrå. Beundransvärt.

Jag minns inte resten av bussfärden, men jag minns att kratern i mig inte längre ekade tomt. Istället för att älta en låt av en man för ful för att hans musik ska få kallas post-hardcore så nynnade jag.

Min avgrund hade fyllts med vad snälla kollegor senare förklarat var hopp.

Nuförtiden när jag brer mackor blir mitt smör extrasaltat av tårar. Jag hoppas att juridiska personer också kommer till himmelen så att jag kan skaka Bregotts hand. Jag tänker nyfiket följa er genom nästa internationella kris. Synd att ni missade guldläget som var galna ko-sjukan.

För allting går att sälja med mördande reklam, Kom och köp konserverat smör