Jag älskar kommentarer. Nästan hela min internetupplevelse cirkulerar runt dom.
Slår jag igång en video på Youtube scrollar jag direkt ner till kommentarsfältet för att se vad som finns att säga om den. Videon som jag inte ens aktivt tittar på.
Har jag riktigt tur så har någon vänlig själ lämnat en tidsanvisning till någonting kul som händer i videon, så att jag vet när jag måste sluta scrolla och börja fokusera.
För mig är kommentarsfältet som att gå på en expedition. Man vet aldrig vad man får. En harmlös artikel om viner kan ha fått tusen kommentarer och då måste jag bara dyka ner för att reda ut hur slagfältet tog vid. Själv skriver jag aldrig någonting. Jag är rädd att mitt inkräktande skulle störa det sköra ekosystemet av fanatiker, fyndiga inskjut och troll.
Så som ni kanske förstår blev jag överlycklig när jag läste Helena Strömbro Ershags text. Norran har i min mening alltid haft ett underbart kommentarsfält med livliga diskussioner och starka karaktärer. Fast efter några minuter sjönk det in att någonting har förändrats sen sist. Och nej, jag pratar inte om att verifiera sig med BankID. Det är att mina tafatta texter nu kan bli ridån för en av dessa scener.
Sen den dagen den 11 november så har varje inspiration till en krönika översvämmats av tankar runt vad folk hade kunnat säga om den. Tidigare så kändes det som att jag bara skrev av mig och sedan skickade ut mitt ravel till ingen. Att sända mailet med den bifogade texten kändes mer som en symbolisk handling för att sätta punkt på tankarna. Nu är det skarpt läge och jag är skraj.
Kommer folk kommentera min byline? Jag har stört mig på pricken i min panna och jag räknar med att om att ni inte sett den innan så kommer ni att göra det nu. Vore det roligt att skriva någonting kontroversiellt, så att det blir lite liv i luckan? Kanske någonting om AIK? Ska jag läsa det som skrivs, eller kommer jag då förlora den sista lilla stolthet jag inte ens visste att jag hade? Eller värst av allt, tänk om ingen kommenterar alls?
Oavsett, så kommer det bli annars.
Och oavsett så vill jag understryka hur glad jag är att kommentarerna är tillbaka.
Det känns som att en läsare har manifesterats där det innan bara var ett svart hål. Ni har inte fått en chans att skriva än, ändå har ni bosatt er i mitt huvud. Men jag välkomnar er.