Marcus Andersson: Känslor och Flashback Forever

Många har tipsat mig om podden Flashback Forever, där ett av internet-Sveriges mest kaotiska platser dissekeras av två komiker och en expert från insidan. Det låter helt perfekt, och därför tänker jag inte lyssna.

Krönikören skriver om podden Flashback Forever.

Krönikören skriver om podden Flashback Forever.

Foto: Junge, Heiko

Krönika2020-12-18 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag borde kanske förklara mig, varför vill jag inte lyssna på någonting som jag uppenbarligen skulle tycker om? Svaret är självbevarelsedrift.

Bara det fragment som vänner återberättat (om till exempel Rotebro-Conny och hans raljerande över fåniga akademiker) har gett mig en sådan sockerdricka i bröstet att jag behövt sätta mig ner. Min kropp är inte känslomässigt rustad för att klara av en referens, hur hade jag sett ut efter ett helt avsnitt?

Men folk fortsätter insistera, jag borde ge det en chans – kanske är julkalendern dom nu har släppt en bra ingång? Då jag kan jag emotionellt bearbeta mig med hjälp av mikrodoser på 15 minuter. Jag fortsätter vägra i sten.

För i mitt huvud är Flashback Forever redan den perfekta podden. Min idévärld. Varför skulle jag då hämningslöst rusa och försöka lyssna på den? Har ni inte hört Platons varningar i hans grottliknelse? Nej, jag sitter snällt kvar med ryggen vänd ifrån elden och uppskattar skuggorna.

Dessutom, vill ni riskera att jag lyssnar på den och kanske ändrar mig? Vi är redan överens, du kan sluta missionera.

Det slutgiltiga argumentet för att få mig att lyssna brukar vara Emma Knyckare, som driver podden tillsammans med Ina Lundström och Scroll-Mia.

Emma Knyckare är enligt mig en av Sveriges bästa komiker. Jag bokade henne till Trästock 2013 och presenterade henne som ”min bästa vän sommaren 2011”. Jag vill inte att min bästa vän ska bli en röst i mina hörlurar igen.

Det kallas parasociala relationer, att konsumenter av media bildar en falsk relation till kändisar. Jag har en fallenhet att bygga upp dessa relationer alldeles för snabbt. Om någon frågar mig om Franz Ferdinand är så kommer jag svara jag att jag aldrig hört talas om Frasse.

Missförstå mig inte, för jag har inget emot att låta känslorna svälla över på fiktiva personer. Jag har gladeligen fallit för både Hannah i Hannah And Her Sisters och Martina i romanen Maken. Men där finns det en liten inre förståelse att dessa personer egentligen inte finns. När det kommer till mediepersonligheter blir det lite svårare. Så jag vill fortsätta leva ett lugnt liv. Lycklig över att det finns en underhållande podd där ute i etern. Ni får gärna berätta för mig vad dom sysslar med, bara ni först ser till att det finns en stol i närheten.