Man kan säga att jag flyttade i affekt. Jag hade fått nog av känslan att motarbetas av kommunen, fått nog av att vara den enda Standup-komikern och fått nog av min hybris att tekniskt sett vara bäst i stan på det. Jag drömde om Malmö, där det fanns scener jag kunde ställa mig på varje dag, och inte först bråka om pengar med brinken. Så jag tog mitt pick och pack och gav mig av, och någonstans har jag ångrat mig sen dess.
Inte för att jag inte trivs i Skåne. Jag har lärt känna fantastiska människor. Jag har utvecklats både som kulturarbetare och som person och jag trivs med att vara en högst medelmåttig komiker istället för att lura mig själv att jag slösar bort min potential i min hemstad.
Men det gör ont att veta att även om jag flyttar hem imorgon så kommer jag för evigt vara en desertör. En som gav upp och inte stod pall. Jag har inte velat erkänna min flytt för mig själv än och har ännu inte tagit ner mitt piano för ”jag känner mig fortfarande för”, och det har jag gjort i snart fem år. Men sanningen är att jag inte är en Skelleftebo längre. Så nu är jag istället det näst bästa, en lokalpatriot på distans.
Om jag pratar med någon dröjer det inte länge innan jag sagt någonting om ”Schtaaan”. Min dialekt har blivit tjockare sedan jag flyttade ner för att varje replik ska andas kärlek till hemorten. Nya åhörare lyssnar passionerat när jag för tiotusende gången berättar att Skellefteå kommun är lika stort som Skåne. Mina vänner suckar djupt när dom ser hur mina ögon gnistrar till, för att jag har hittat en vinkel till för att få säga någonting om Botmarksblocket.
Det enda som kan stoppa mitt outtröttliga flaggande för kommunen är om den jag predikar för kontrar med ”Jasså Skellefteå, där har jag varit.”
Då stannar jag direkt upp i spåret och svarar ”Va? Varför då?” ”Ja det är en riktigt fin stad” ”Är du seriös?”
Att jag älskar staden är självklart, det är ju där jag kommer ifrån. Men tanken att någon skulle besöka den frivilligt känns absurd. Och jag har insett att det inte är det jag älskar med Skellefteå som jag saknar mest. Utan det är det jag hatar. Jag kan rikta min ilska med samma precision som en laserpekare. Här i Skåne slår jag bara ut i tomma luften. Jag älskar att jag hatar Skell, och jag längtar tills jag får komma tillbaka och svära över Kulturhuset och Batterifabriken igen.