Att ni DESSUTOM har osjälviskheten att läsa krönikor från oss hybrisfall som tycker att vår vardag är någonting värt att skriva om är bara beundransvärt.
Nu när kulturscenen havererat har jag fått tid att reflektera runt konst och kultur. Särskilt på oss som har behovet av att vräka ut det vi skapar, som om det är allmänhetens ansvar att förvalta det vi känner om dagarna.
Var får vi luft ifrån? Vad tror vi egentligen om oss själva? Varför använder vi pronomenet vi? Är det för att man vill sprida ut skulden samtidigt som vi gör anspråk att sätta våra texter i samma kontext som Århundradets kärlekssaga och Rocka på? Det kan jag inte svara på.
Jag har hört folk prata om skapande som att det är ett vitalt organ. Man måste skriva, kan inte låta bli att skämta och musiken kommer bara till en. Jag önskar att jag hade denna mystiska förmåga, som både är en snygg ursäkt för att ta plats och får det en gör att låta ouppnåeligt för vanliga dödliga med riktiga jobb.
Jag drivs av ego och deadlines. Nu när jag inte fått stå på scen på fyra månader så har jag knappt skrivit ett skämt eller en diktrad.
Tydligen så är inte skapandet lika viktigt som att hävda sig, och jag kan inte låta bli att skämmas över den insikten. Jag är inte en komiker eller poet, det är tydligen bara en ursäkt jag haft för att få främlingar att stirra på mig och fortsätta med mina dåliga vanor.
Så det är nog tur att jag haft is i magen och saknat både ambition och självförtroende att satsa på en karriär, så att jag inte behövt ta kulturstöd ifrån Jill Johnsson och andra riktiga kulturarbetare i dessa prövande tider.
Med det sagt så måste jag ändå säga att jag saknar det. Jag saknar mitt delirium av att vara en som borde ha en mick i handen, och jag saknar att uppleva scenkonst med främlingar.
Att Trästockveckan närmar sig och att jag inte kommer att få titta på lokala band och störa volontärer med historier om ”min tid på stocken” medan jag försöker övertyga dom att släppa in mig på toaletten känns orealistiskt.
Så återigen, jag är tacksam över att jag har den här krönikan som ett subutex. Jag vet att krönikor bara är ett fint ord för omslagspapper till glas och porslin, men det är härligt att tvingas balsamera mitt ego och hamra ut tecken i en panikartad kreativitet på grund av en deadline.
Tack, era tokmånsar.