Ni som förstår ni förstår och till er andra ska jag förklara. Jag broderar för att jag gillar att säga att jag broderar. Visst, jag gillar den inre ron jag får av att bara koncentrera mig på att trä en nål, och jag älskar att se hur en tanke långsamt kan växa fram till någonting konkret.
Men om jag var säker på att folk skulle kalla mig ”han som broderar” i all framtid så hade jag med glädje kastat iväg min aidaväv och återgått till att odla navelludd och älta gamla sorger.
Det är en identitetsmarkör jag trivs med att saluföra, och saluföra gör jag. Alla får höra om mitt senaste projekt i hopp om att mitt broderande ska vara det folk tänker om mig. En trygg punkt jag kan hålla fast vid i den annars förvirrade och hycklande existensen som vi valt att kalla en personlighet.
I en intervju fick musikern Daniel Johnston frågan ”Vem är du?” och istället för att presentera sig svarade han ”Jag vet inte, det är svårt att avgöra” och jag kan inte låta bli att relatera.
Hur presenterar man sig själv? Vem är man? Om ni någonsin har sökt jobb, skrivit en tinderbiografi eller gjort en psykiatrisk utvärdering så vet ni säkert hur hopplöst och oärligt det känns.
Hur marknadsför man sig själv? Intressen, meriter och övertygelser är flyktigt – det enda som tycks vara permanent är att vara någons ex, och det blir inte ett särskilt bra personligt brev.
Men det hindrar mig inte från att försöka. Jag broderar för att skapa en individ med tydliga karaktärsdrag.
Efter varje stygn så får jag lite mer att stå på, jag kan vara lite mer övertygande när jag introducerar mig. Detsamma gäller när jag inte broderar, då känner jag hur min identitet sakta men säkert nystas upp.
Vad är halveringstiden för en identitet? Är man en författare efter att ha publicerats en gång? Hur länge efter att jag lämnat caféet har jag rätt att nyttja kundtoaletten? Det här är sånt som håller mig vaken om nätterna.
Såna nätter vandrar jag runt på kyrkogårdar och läser på gamla gravstenar. Då begravdes man tillsammans med sin arbetstitel; ”Här vilar Lantmästare Lärnström”. Om Lärnström gillade att sjunga eller springa halvmara var det bara strössel på en redan tydlig person.
Nu ska man inte vara sitt arbete längre. Nu ska man vara sig själv, och det är nog bra. Till jag listat ut vad det innebär tänker jag fortsätta att brodera.