Så här i vuxen ålder har jag ofta funderat vad änkorna i grannhusen, Dora och Greta, tyckte om när lilla Anna kom smygande in för att hälsa på, säga hej, få mormorssaft med klumpar i och mjuka kakor som stått framme alldeles för länge.
Jag älskade nämligen att hänga med de gamla damerna i grannhusen som barn. Det var så tryggt, lugnt och stilla, ingen stress. Besöken hos tanterna kan jag nog mest liknas vid besöket Fredrik Lindström gjorde 2003 i tv-programmet ”Värsta språket” hos Anna i Hufta. Tyst. Bara ljudet av den där uppdragna köksklockan som tickade, sekund för sekund. Så var det även för mig, hos Dora och Greta. Möjligen lite mer småprat. Annars bara saft, kaka, doft av gammal kofta och otvättade tjocksockor, artighetsfraser och sedan hejdå. Nåt så magiskt! Oj vad jag älskade, och älskar gammfolke, deras kakor och gamla koftor! Jag gillade deras hilkor, porträtten på släkten och gamla möbler. Det gör jag fortfarande. Gillar övergivna hus, gamla gärdsgårdar, minnen från svunna tider.
Så vad tyckte då Dora och Greta egentligen? Tyckte de synd om den där lilla flickan som tycktes driva omkring i grannskapet? Eller fann de mitt sällskap trivsamt? Det får jag aldrig veta, bara spekulera i. Förresten slutade inte alla mina besök med saft och kaka. Ibland fick jag smyga ut igen sedan jag högljutt knackat på hos Dora, stegat in, ropat hej, stampat högt. Inget svar. De gångerna låg Dora på kökssoffan och snarkade högljutt. Då var det bara att vända på klacken och vandra hemåt.
De äldre var liksom magiska, körde sitt eget race, likt någon sagofigur gick de alltid med hilka på huvudet och mumlade för sig själva, vattnade pelargonerna och värmde kaffepannan på spisen.
Jag älskade även att hänga hos farmor Signhild, särskilt de gånger jag lekte Nils Carlsson pyssling under min farmors vävstol nere i källaren som luktade jord och fukt. Helt osynlig för omvärlden! Där kunde jag leka obemärkt, trodde jag. Nu förstår jag att osynlig var jag icke! Jag märker absolut mina barn idag, hela tiden, när de smyger förbi utan att höras eller synas. Men likt andra vuxna låtsas jag inte se, inte märka. De äro helt osynliga! För magin att vara liten och osynlig är viktig, och den tänker jag aldrig ta ifrån mina barn. Och magin av att träffa riktiga människor, i olika åldrar, äldre människor som berättar om förr i tiden, människor i olika sammanhang och sedan, utifrån verkligheten, skapa sin egen fantasi och magi. Det är viktigt. Förhoppningsvis har intresset kring lokalhistoria förts vidare till nästa generation. För yngste grabben, då 5 år gammal, hade lite försynt frågat sin mormor: ”Mormor. Fanns mamma förr i tin?”
Anna Israelsson