Vi har nu en katt eller om katten har oss, vi har tvistat om det där. Klart iallafall är att hemmaarbete och kattunge kan vara en kombination förenat med vissa svårigheter. Det är alltigenom självupptagna djur helt utan känsla och respekt för andras väl och ve men vinner ändå allas hjärtan tack vare sin cuteness.
Ett väldigt jobbigt beteende hos människor men katterna kommer undan med det. Att sitta mitt i mitt arbete - på papperet, på tangentbordet, på telefonen - verkar vara ett måste. En ständig bekräftelsejakt och cyklopiskt fokus på uppfyllande av egna behov utan ens tillnärmelsevis någon antydan till att förstå desamma hos omgivningen som lever sina liv parallellt. Också ett jobbigt beteende hos människor men katterna kommer, återigen, undan med det.
Även om jag verkligen tänker efter så kan jag inte känna igen sådana beteenden hos mig själv längre. Om där någon gång funnits någon gullighet att tala om så är den tiden vilket fall förbi. I takt med ålder och dalande testosteronnivåer har också bekräftelsebehovet klingat av markant. Kan många dagar beskrivas mer som blasé. Tidigare då? Herregud ja, men inte längre topp fem bland karaktärsdragen. Vill jag tro iallafall. Men det finns en sak hos dessa fyrbeningar där vi faktiskt tänker rätt samstämmigt.
Katter verkar vilja vara ute när de är inne. Och inne när de är ute. Ofta samtidigt. Känns bekant då jag gärna åker bort för att få komma hem igen. Själva hemkommandet är det roliga med att vara borta, paradoxalt nog. Längta bort för att längta hem. Behöver inte längre åka iväg på riktigt utan ofta räcker tanken på att göra det för att jag ska vara tillfreds med att vara hemma.
En tanke liknande Ulf Lundells ”en inställd spelning är också en spelning”, men den funkar. Dessvärre innebär mitt arbete en del resande på gott och ont. Mindre, egenplanerade tripper medelst tjänstebilen, kanske en övernattning, går utan större våndor men kommande kick-off i Stockholm i dagarna tre känns som något jag gärna redan kommit hem från. Kreativa teamstärkningsprocesser, anbefallen middagsklädsel i färgglad modell och hemliga kvällsjippon tenderar vara mindre roliga än de låter. Och de låter inte ens roliga i förstaläget.
Ser redan fram emot att svänga in på uppfarten till det lilla huset på landet, lägga bort mask och sans, tända brasan och sträcknjuta det återupptäckta dubbelalbumet Songs in the key of life av Stevie Wonder med en kurrande narcissist i knät. Men ibland måste man som sagt åka bort för att få komma hem.