Jag hittade nyligen en text som jag skrivit under högstadiet, uppgiften var att beskriva sin vuxna framtid. Självklart så var min berättelse inriktad på det exakta antal hästar jag skulle äga och vilka kvalitéer dessa fyrfota springare skulle ha. Det ingick också detaljerade beskrivningar av vilka dressyrtävlingar och nivåer (Grand Prix förstås, ni som vet ni vet) mitt vuxna jag skulle ha uppnått.
Den dåtida Sandra skulle nog ha blivit väldigt förvånad över det faktum att livet inte alls kom att handla om dressyrtävlingar, piaff och passage, benlindor och foderstatsuträkningar utan snarare om arbetsliv, föräldraskap, relationer, psykologi och att till stor del sitta framför en dator och utbilda samt skriva texter.
En annan sak jag inte såg komma var, när jag där i 20-årsåldern, precis som tidigare år skulle sommarjobba på parkförvaltningen, men det här året behövde byta område. Det kändes till en början lite försmädligt men innebar också att jag där, mitt i ogräsrensningen, skulle träffa mitt livs stora kärlek. Tänk om jag då vetat att han och jag drygt två decennier senare skulle ha tre barn, två hundar, ett gammalt trähus och ett helt liv tillsammans. Tiden går och vårt äldsta barn fyller nästa gång lika många år som han var den där sommaren när vi träffades. Att tänka på det är som att titta upp på stjärnhimlen och fundera över vart universum börjar och tar slut, ogripbart och lite svindlande.
Att vara människa är verkligen en komplex resa, inte nog med att vi existerar i en värld som samtidigt kan kännas både förutsägbar och totalt förutsägbar, vi har dessutom begåvats med förmågan att tänka. Vi kan minnas saker som varit och föreställa oss saker som ska komma. Vi är också fyllda av känslor och kan sörja något vi förlorade för länge sedan eller oroa oss för det vi tror väntar runt hörnet. Det som i en samtid (där tiden snabbt fylls upp av krav) har blivit den svåraste konsten för många av oss är att vara precis här och nu.
I mitten av mars, i Västerbottens vårvintersol, utan hästar, men med älskade familjemedlemmar. Bestämmer mig för att stanna upp och reflektera över den trygghet, glädje och kärlek som jag omges av. Är såväl medveten om att det inte är alla förunnat och låter stunden innebära tacksamhet över vart livets outgrundliga vägar fört just mig.