Det sitter två systrar i soffan, de ackompanjeras av varsin man och ett litet barn med röda lockar. Den äldre systern pratar och det enda hon pratar om är sitt jobb. Det är arbetsrelaterade termer och löneförhöjningar och hur ska hon nu göra när hon blivit teamleader? Suck och stön och skryt i en ofiltrerad oskön blandning.
Den yngre systern försöker kontra. Tar demonstrativt upp sin telefon och säger ojojoj, vad händer nu på jobbet? De andra får nu lyssna på en berättelse om kollegan som sjukskrivit sig och hur ska det gå för henne att nu dra ett tyngre lass? Hon som redan nu gör så mycket att chefen inte skulle klara sig utan henne.
Så fortsätter samtalet och de två männen bidrar också med jobbsnack och arbetsprat. Ingen pratar om något annat, inte ett ord sägs om den lille med röda lockar eller hur livet i övrigt ter sig för de fyra personerna bredvid oss. De pratar bara om sina jobb och det verkar vara en helt outhärdlig frukost om du frågar mig.
Dagen efter hamnar vi framför några som vi antar är kollegor. De är på väg ut på lunch och klackarna är på. De pratar om investeringar och rimlig avkastning och när de svänger åt ett annat håll tänker jag på det ledsamma i att ett gäng 25-åringar bara pratar om arbetet som de har lämnat för en lunch någon annanstans. De pratar inte om livet utanför, utan bara om livet som levs bakom arbetets fyra väggar.
Jag är väldigt förtjust i mitt arbete och mina kollegor och det är framför allt tack vare alla samtal vi har som inte rör jobbet. Då vi sitter ner och skrattar åt något eller snyftar över livet som inte alltid vill oss väl. De stunderna är det viktigaste vi har.
Mitt arbete är dessutom bara mitt arbete, så när jag säger hejdå till skolbyggnaden säger jag också hejdå till en massa saker som sker där inne. Jag pratar väldigt sällan jobb med mina människor på fritiden, av den enkla anledningen att de är lika ointresserade av mitt jobb som jag är av deras.
Därför känner jag att jag vill ruska om de två systrarna och ekonomerna i klackar. Få dem att fatta att livet pågår utanför också. Att ses över en frukost och bara prata om jobb är bortkastad tid med viktiga människor, likaså att bara arbetsprata på en lunch. Livet är inte alls bara arbete, det är så mycket mer.