Från att vi vuxna tidigare lite stressat och snäsigt frågat huruvida den andre kan tänka sig att hämta eller lämna så är det nu ett uppdrag som vi båda gärna vill ha.
Det är något alldeles ljuvligt med att lämna en varm och gosig 5-åring på förskolan på mornarna. Lilltjejen är morgontrött utan dess like och att få en hejdå-kram och en hejdå-puss och en hejdå-ugga-mugga-på-näsan av denna trötta och rufsiga tjej i arla morgonstund är dagens första höjdpunkt. Lämningen skiftar visserligen, det är inte alltid okej med ömhetsbevis men hon vinkar alltid och säger att mammis är den bästa i världen när jag lämnar.
De tre äldsta cyklar själv till skolan, så den lämningen har vi inte längre kvar. Det är praktiskt och gör att mornarna oftast är väldigt smärtfria och enkla och de två äldsta cyklar även hem själva efter skola och fritids. Den yngste sonen får vi fortfarande hämta på skolan och det är dagens andra höjdpunkt. Ofta har han sett oss före vi ser honom och han gömmer sig inte sällan bakom något träd för att försöka skrämma oss, men när vi får syn på honom skiner han som den vackraste av solar. Jag får inte hålla honom i tassen, för pojkar har inga tassar – det är det bara djur som har, men en varm liten hand landar oftast i min när vi traskar mot cyklarna och styr kosan till förskolan för att hämta hem den än mer rufsiga tjej som väntar där.
När vi närmar oss förskolan där vi vet att barnen med största sannolikhet leker utomhus är det dags för dagens tredje höjdpunkt. Bakom gallergrinden springer hon omkring, tjejen som är världens fjärde underverk, och när hon får syn på oss kommer hon rusande och kramar mig runt midjan. Efter att vi hämtat dagens lass av pyssel och teckningar så styr vi kosan hemåt. Minibruden vill helst att pappan hämtar för han puttar på henne i ryggen när orken i benen tryter och mamman säger att hon har så starka ben att hon visst orkar cykla hela vägen själv utan hjälp.
Väl hemma bryter oftast kaoset ut. Barnen är trötta efter en dag på skola, fritids och förskola samtidigt som de är fyllda av energi och gärna vill hinna både leka med kompisar och mysa i soffan.
Vi ska med allra största sannolikhet inte ha fler barn nu. Denna visshet om att småbarnstiden snart är över gör att vi båda vuxna suktar efter dessa höjdpunkter varje dag. Att hämta och lämna det är numera ett nöje och inte ett måste vid dagens slut.