Med sju hockeyträningar varje vecka är övrig tid knapp för äldste sonen. Skolan ska hinnas med, så även det sociala umgänget med de vänner som inte lirar puck på is och det är en ekvation som är svår att lösa.
Ekvationer ja. Jag gillar ju ekvationer. Det som inte går att lösa med ett X eller Y är inte värt att försöka sig på och denna sena kväll har sonen kommit på att han ju hade ett mattetal i läxa som han inte hunnit göra.
En byxa kostar 180 kronor och rabatten var 75 procent, så vad kostar då byxan utan rabatt? Med ett huvud som ett ägg och stressen pockandes i ryggraden ter detta sig vara matematikens Mount Everest. Jag fattar ingenting. Papper, penna och sudd plockas fram och jag sätter mig och börjar febrilt klottra. Antag att byxan kostade X kronor och så gångrar du detta med procentsiffran och så håller jag på.
Pojken blir lite blöt i ögat. Han vet ju att skolan är prioritet ett och att läxor inte ska göras sent på kvällen och han ser på mitt illa dolda ansiktsuttryck att det här inte blir bra.
Vaddå X, Vaddå Y? Vi håller ju på med procent, mamma! Frustrationen är hög och jag sätter maken som sitter på rumpan i soffan i arbete. Nu är det dags att hjälpa till. Maken ritar upp tårtbitar och jag håller med. X gånger 0,75 är ju 180 delat med tre och varje tredjedel är 60. Vi är rörande överens. Byxan blir väldigt billig. Alldeles för billig.
Visst förstår du väl att det blir så här?, frågar jag sonen som försynt försöker förklara att han förstår, men att vi tänker fel.
Två vuxna och en 12-åring. Självklart har de vuxna rätt och barnet fel. Det kan orimligt vara på annat sätt. I alla ordentligt uppställda ekvationer måste man ta hänsyn till sannolikheten och att två vuxna skulle ha fel gentemot sitt eget barn är ett omöjligt felantagande. Eller?
Till slut trillar polletten ner. Barnet har rätt och jag stryker mina omsorgsfullt nedkladdade ekvationsuppställningar. I årskurs sex behöver man inte fundera på X och Y. Det räcker fint att kunna dela upp en byxa i fjärdedelar.
Det kanske inte behöver vara så krångligt ändå. Men, när klockan är sen och huvudet tomt finns inga tankar på sannolikhetslära.Dygnet har fortfarande bara 24 timmar och när tiden ska räcka till skola, träningar och socialt umgänge är det svårt att lösa X och Y speciellt när man alltid hamnar på minus.