När vi systrar var unga och bodde hemma så tillbringades var och varannan morgon med blickarna riktade mot skyn utanför fönstren spanandes efter sol bakom molnen. Om det såg ut att spricka upp norröver så packades bilen med filtar, kaffe, smörgåsar och varm choklad och vi tog fart mot Sillskatans stränder.
Om det däremot såg ut att vara tjockt med moln norrut, men att det kunde skymtas en strimma blått söderut så styrdes kosan mot Sjöbosand och vi tog plats på sanden där.
Väl på stranden kunde det vara tätt med moln, men mamma hon såg solen ändå. ”Jomen, ta det lugnt, det skymtar lite blått där längre bort”. Och vi låg kvar på stranden, med filtar både under och över kroppen och oftast hade hon rätt. Förr eller senare gled molnen förbi solen och vi lade undan filtarna och sög girigt åt oss av solstrålarna. Ibland kom regnet, men familjen Nyström låg kvar. För om man bara väntar tillräckligt länge så kommer solen tillbaka.
Vi tillbringade ohemult många timmar liggande på stranden väntandes på solen och vi väntade länge på att fikakorgen skulle öppnas. Vi var förmodligen den enda familjen som hade varm choklad på stranden, men jösses så gott det var när den hälldes upp. Sega husmans med ost som hade gottat till sig i smörgåspapper doppades girigt i den varma chokladen.
Jag var ett fruset barn, mager och benig och jag skydde vattnet som katten, så jag låg med näsan i en bok och plöjde böcker medan andra barn badade. Mina barn har inte ärvt mina gener, de badar så fort det ges möjlighet och de verkar inte känna kyla på samma sätt som jag gjorde. Däremot har jag fört vidare badstrandshysterin. När klockan slagit frukosttid tycker jag att det är dags att packa bilen fortare än fortast och sedan är det dags att ta plats på vilken strand som helst. Och i nästan vilket väder som helst.
Som jag längtar efter sol och värme nu! Jag längtar efter sandiga badkläder, kaffetermos och fuktiga handdukar. Jag längtar efter solvarm, svettig hud och saltstänkta, blekta kalufser som doftar av hav och tång. Jag vill packa bilen med filtar som vi kan svepa in oss i medan vi väntar på att solen ska spricka fram bakom molnen. För jag vet att även om morgonen visar en molnig dag, så kommer solen fram bara vi har tålamod att vänta tillräckligt länge. För det har mamma sagt, och jag hör mig själv säga: ”Jomen, vänta bara. Jag ser att solen snart skymtar bakom molnen”.
Linda Olsson