Kaffedrickandet var en process. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var välsmakande och efterlängtat, men på rasterna såg jag esteteleverna gå med sina kaffekoppar till kafeterian för att köpa sig en kopp. Med egen mugg fick kaffet köpas för en billigare peng, men jag förstod också att det ingav en viss betydelsefullhet att ha sin egen mugg.
Mitt gymnasieval grundade sig inte på lust och lycka. Mitt förstahandsval var ett ganska tråkigt bra-att-gå-för-framtiden-val. Jag hade inga svårigheter i skolan och kunde därför välja i princip vad som helst. Jag valde mellan samhällsvetenskaplig och naturinriktning, men då jag varken ville gå i skolan väst på stan eller på norra sidan älven föll valet på samhällsprogrammet med ekonomisk inriktning. För på skolan i söder fanns estetprogrammen som jag egentligen ville gå, men inte vågade välja.
Så kom det sig alltså att jag gick tre år på en gymnasieinriktning som jag inte haft någon speciell nytta av senare i livet. Jag gick ut med fina betyg, jag lärde mig massor om bokföring, debet och kredit och moms, men jag minns ingenting av det i dagsläget. Då har jag ändå haft en enskild firma med F-skattsedel. Tack och lov att det finns andra människor som både minns och kan finnas tillgängliga med sin kunskap i dessa lägen.
”Du, det känns som att du hellre borde gått en annan inriktning” sa en av mina klasskamrater under sista terminen på gymnasiet, när jag satt och kämpade med min kaffekopp. Det var en helt korrekt bedömning. Jag hade haft betydligt roligare år om jag hade lyssnat lite mer till hjärtat och mindre till den kanske inte helt vidsynta syokonsulenten, som det hette då.
När jag idag ser på mina egna fyra barn ser jag fyra väldigt olika individer. Jag skulle kunna gissa vad de kommer att vilja läsa på gymnasiet om de hamnar där, men jag ska inte sätta mina gissningar på pränt. Jag hoppas att de kan göra de val som de vill göra den dagen det är dags och jag hoppas att deras val grundar sig på intresse, lust och nyfikenhet.
Vid sidan av min dator står en solgul mugg med kaffe. Den är fylld näst intill brädden och den doftar numera underbart.
I ögonvrån skymtar dotterns målarfärger och tittar jag snett bakåt ser jag sonens trumset och jag tänker att mina egna gymnasiedrömmar kanske får upplevas på hemmaplan i vuxen ålder i stället.