Vi oroade oss över att deras barndom på intet sätt kunde bli komplett om de inte fick sin dos Astrid Lindgren, som alla andra barn i alla tider.
Sedan insåg jag att det inte stämmer.
Pippi kom ut i mitten på 40-talet, Emil i Lönneberga och Ronja Rövardotter långt därefter. Vi pratar 60- och 70-tal, till och med 80-tal. Det var nymodigheter för min föräldrageneration, det som jag nu kallar klassiker och försöker propsa på mina barn eftersom jag känner något för traditioner.
Det är lätt att föreställa sig att viktiga symboler i våra liv har gått från generation till generation. Att de är allmängiltiga och alltid har funnits där. Men min mormor och morfar spelade aldrig "Den försvunna diamanten" eller läste Kalle Blomkvist eller cyklade efter glassbilens glada trudelutt. Istället rensade de väl potatislandet och åt slaktarmål med blodpalt och lekte med kottar eller nåt.
Det är bara två generationer tillbaka.
Mina morföräldrar var världens bästa men inte hade vi mycket gemensamt. Varken kulturklassiker eller vardagsliv. När jag tänker efter hur många referenser mina barn delar med sina far- eller morföräldrar är det också försvinnande få. Det är ju knappt jag fattar vad de pratar om.
Ändå faller jag dit igen, nu inför julen. Jag tänker att jag älskar våra traditioner och vill återskapa dem tillsammans med mina barn, eftersom julfirandet hemma har betytt så mycket för mig. Tänk att det nu är deras tur att få uppleva julen som den alltid har varit.
Sedan inser jag att det inte stämmer.
Vi firar inte alls på samma sätt längre som när jag var liten. Och vårt sätt skiljer sig otroligt mycket från hur mina föräldrars barndomsjular såg ut. Vem minns ens julbock och inkastade klappar i farstun nuförtiden? Lussande mellan husen? Änglahår och levande ljus i granen?
Minns ni förresten när man sjöng morgonpsalmer i skolan? Då säkerhetsbälte inte var så viktigt och ingen hade cykelhjälm? Telefonkioskerna och femkronorssedeln och sifferbetygen och skolkatalogen? Minns ni när man fick röka på krogen? Det gör jag.
Det är bara en generation bort, barn.
Saker som är otänkbara idag var normala då. Saker som är normala idag kommer att vara otänkbara för våra barn och barnbarn.
Det är fint att ha sina kära minnen kvar, men att förvänta sig att nästa generation ska ha exakt samma ... nej. Ingenting sådant består. Det tillhör bara dig och din tid.
Men nya minnen och nya (kortlivade) traditioner skapas hela tiden, allteftersom världen förändras. Och våra barn kan ha en lycklig barndom och växa upp till ansvarstagande individer utan att veta vem Nils Holgersson är. Faktiskt. I deras värld är det Harry Potter och Minecraft och MrBeast som är klassiker, och de bryr sig inte om att bästa kompisen är muslim eller att deras lärare har they som pronomen, men de vet att man inte ska slänga plast i naturen eller mobbas. Så spelar det verkligen så stor roll om de hellre sjunger Laleh än "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningen? Budskapet i "Goliat" är troligen mer relevant för dem. Vi föräldrar lär gråta oavsett. För egentligen är det väl inte har-alltid-sjungits-och-måste-alltid-sjungas-psalmen som rör oss, utan att se våra barn bli större, klara mer och ta sig an världen.
Finns det något konstant i tillvaron så är det detta. Mänskliga känslor. Vårt behov av tillhörighet och meningsfullhet. Kärlek och glädje och stolthet, ömhet och ilska och sorg. Det är detta vi borde utforska mer, istället för att klamra oss fast vid specifika berättelser och ritualer som tappat sin mening.
Vi kommer att fortsätta sjunga sånger och dela historier som handlar om livet. De kommer bara att se annorlunda ut.