Objektifieringens konsekvenser är påtagliga, den påverkar vår självbild, våra tankar och vårt sätt att uppfatta oss själva och andra. Under temat objektifiering kan vi också inrymma en mängd maktgalna beteenden som skulle kunna sammanfattas som ”kan man bara betala för det finns det inget som hindrar att man gör det.” När vi ser på kroppar som någon annan kan köpa, äga och använda så försvinner det viktigaste av allt, faktumet att kvinnor är människor. Oavsett den fysiska kroppens status, utseende och form.
Samtidigt pågår det saker i mina sociala flöden. Stina Wollter, en av våra allra mest folkkära personer: Konstnär, radiopratare, artist säg något som denna mångfasetterade människa inte kan, har nyligen gett ut boken ”Kriget mot kroppen” tillsammans med Erik Hemmingsson. Innehållet knyter an till den kamp som Stina under de senaste åren för via sina sociala kanaler, rätten att få synas, existera, dansa och njuta av det liv man givits oavsett kroppens utseende och form. Här förklaras den destruktiva dietkulturens konsekvenser, hur det aldrig någonsin gett en enda människa god hälsa att skammas, hetsas och reduceras till ett BMI. Saker som kan kännas så självklara men stundtals väldigt långt bort.
Plötsligt händer något oväntat, eller kanske väntat, det blir debatt. Inte bara om boken i sig utan om risken med någon som säger att en människa inte enbart kan reduceras till sin vikt. ”Det är farligt! Det är farligt! Mängder av människor börjar oroa sig för att människor ska vara nöjda med att vara tjocka, herregud, det är inte bara farligt utan livsfarligt. Tänk om människor tappar respekten för den normativt smala kroppen. En farlig bok med en farlig tes. Nästan så att den borde förbjudas?
En annan debatt sida vid sida och samtidigt. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren har skrivit en självbiografi ”Ut ur min kropp” om att ha levt ett helt liv med ätstörningar och dess konsekvenser. Om en flicka som hittar en strategi för att hantera livet genom att svälta. Men plötsligt händer något oväntat, eller kanske väntat, det blir debatt. Men inte om litteraturen, utan om att boken borde förbjudas. ”Det är farligt! Det är farligt! Mängder av människor börjar oroa sig för att människor ska börja svälta sig till döds (vilket jag här stillsamt måste påpeka, redan sker, det är poängen). Det här är en för farlig berättelse för att få berättas.” Jag kan inte låta bli att tänka på alla farliga texter jag läst, om män som missbrukar allt från substanser till makt. Hur gemene man sitter med popcornskålar och frossar i mördares psyken. Men vid svältande kvinnor dras tydligen gränsen.
Kvinnor är människor, oavsett kroppens status, oavsett tjocka, smala, friska, sjuka, kloka, galna. Det måste få finnas utrymme för olika berättelser från olika positioner. När kvinnor reduceras till prydnader och ögongodis men inte får prata för högt, inte vara för arga, inte får göra konstverk utan bara vara konstverk.
Det är då det blir tydligt att det behövs mer än någonsin. Vi behöver smärtsamma, vackra, sanna, otäcka berättelser. Vi behöver de som vågar utmana normen, och även när vi inte gillar det som sägs eller skrivs kanske vi kan använda det för att rannsaka oss själva i stället för att sticka huvudet i sanden.