Vi slänger i oss en snabb måltid framför tv:n och inser därefter att vi inte kan minnas vad som hände i avsnittet eller hur maten egentligen smakade, för vi var inte närvarande.
Häromdagen hittade jag en väldigt gammal dagbok från då jag var runt femton år. Där beskrev jag dagens lektion, vad jag åt för middag samt vilken kille jag hade spanat in på idrotten. Jag minns att jag tyckte allt var så komplicerat i den åldern, men inser nu hur pass enkelt det var. All min oro tog jag itu med dag för dag, det enda jag stressade över i förväg var sådant som matteproven jag hade inom ett par veckor.
Idag stressar jag över var jag vill bo om tio år. Jag fann mig själv helt uppslukad av dagboken som innehöll en hel del händelser jag hade glömt. Dagboken beskrev hur jag blev tillsammans med min första pojkvän någonsin, hur jag upplevde mitt första år på gymnasiet samt hur dynamiken förändrades med min familj under min lilla rebelliska period. Jag läste även massa sidor om en speciell person som spelade en stor roll i vilken kurs mitt liv tog under tonåren.
Varje sida upptog återigen saker och ting dag för dag – hur vi träffades samt konversationerna vi hade och skratten vi delade. Jag skrev ofta om hur svår denna person var att läsa, men den personen kunde alltid läsa mig. Det var ungefär där jag var tvungen att slå igen dagboken för att luta mig bakåt i soffan med ett tungt andetag. Jag hade låtit mig själv transporteras helt och hållet till det förflutna där jag levde i nuet som mest. Jag var tillbaka med någon som hade betytt otroligt mycket för mig. Idag lever inte den personen längre. Efter en tragisk händelse rycktes denna person ifrån oss alla, alltför tidigt.
Jag insåg hur glad jag var över hur jag hade levt i nuet varje dag med den människan, för om vi inte kan leva i nuet så kan vi heller inte minnas varenda detalj. Jag kunde minnas varenda konversation, varenda gång vi spelade kort på taket och varenda gång jag sprang gråtandes in i en famn som aldrig dömde mig. Detta fick mig att inse att om vi inte verkligen är där med människorna som betyder allra mest för oss, vad är poängen? Om vi grubblar över våra jobb medan vi är ute på en promenad med vår andra hälft, hur är det tänkt att vi ska njuta av dessa speciella stunder som aldrig går att ta för givet? Varje stund vi lever är en stund vi aldrig får tillbaka. Så välj att leva den.