Gilbert Gottfried föddes den 28 februari 1955 i New York och hans mest kända roll är när han lånade sin ikoniska röst till papegojan Jago i Aladdin (1992). En röst som fick en betongblandare eller ljudet av en motor som skär sig att låta behagligt.
När han framträdde så kisade han och det såg ut som att varje stavelse gjorde ont att pressa fram. Fanns det ett podium brukade han klamra sig fast vid det som om han försökte navigera igenom en storm.
Men om man lyckades se förbi det raspiga skriket och det ansträngda ansiktet och lyssnade på vad han faktiskt sa så blev det omedelbart värre.
Skämten var vulgära och råa. Ingenting var heligt eller för tidigt. När stand up-scenen utvecklades till att vara mer personlig och berättande så fortsatte Gilbert envist att hålla sig till en skämtstruktur inte helt olik den man kan hitta i dassboken.
Och jag tyckte att det var helt fantastiskt.
Det kanske verkar billigt. Men det han gjorde var att alltid hålla fokus på humor. Gilberts tajming och leverans gjorde att varje del av skämtet höll en på tå och man kunde börja skratta långt innan slutklämmen. Hans sätt att bemöta grov humor och hur det levererades hade nästan en barnslig kärlek till formen bakom sig.
Jag kunde inte heller undvika att bli tagen av hur orädd den ranglige mannen på scenen faktiskt var.
Tre veckor efter 9/11 skämtade Gilbert om det på en inspelning av en show i hjärtat av New York, som fick hårda konsekvenser, men det hindrade honom inte från att tio år senare återigen hamna i trubbel när han ohämmat twittrade skämt om tsunamikatastrofen i Japan samtidigt som det utspelades.
Gilberts filosofi var att humor och tragedi var rumskompisar. Om någonting brutalt hänt så var det viktigt att kunna skämta om det. Inte för att släta över eller förminska situationen, utan för att kunna öppna upp för att prata om och bearbeta händelsen på ett hanterbart plan.
Jag tänker inte låta det här rinna ut i den trötta kommentaren: ”Får man skämta om allt?” Men jag vill ändå säga att skratt kan vara ett verktyg för många för att kunna ta in eller prata om ett trauma. Ibland måste humorn vara lika rå, brutal och oförlåtlig som världen och livet kan vara. Det går inte bemöta en 32A kontakt med en 16A kabel.
Man måste inte gilla honom. Men vid nästa stora tragedi kommer jag att sakna den skränige gubben.