Nu är det ju förstås inte någon som helst fara på taket för vare sig herr, fru eller hen Kantarell då jag är fullständigt oförmögen att hitta åt dem. Och det beror inte på att jag inte försökt, tro mig. Under flera års tid bodde jag i det enligt uppgift förlovade landet för just svamp av kantarellsort, övre Kågedalen. Det har till och med sagts att det fanns så OERHÖRT mycket svamp i trakterna av Östra Björkdal som vårt tidigare hemviste heter. Intressanta fakta med tanke på att jag inte såg till minsta lilla skymt av något kantarellaktigt under åren 2006 till 2017. Eller jo, det gjorde jag. Snälla omtänksamma människor som inte utsattes för svamparnas bojkott började efter ett tag tycka synd om mig och placerade då och då torkade trattkantareller på min dotters hylla på förskolan. Så ofantligt fint gjort av dem och så oerhört elakt och utstuderat ont av den samlade svampbefolkningen som gjorde sådan skillnad på folk och folk.
För något är det ju som inte stämmer när man bosätter sig i Kantarellernas rike och tillbringar mycket av sin fritid ute i skogen utan att hitta en endaste liten tillstymmelse till kantarellhatt. Jag har prövat en mängd olika strategier. Jag har läst böcker, bloggar och lyssnat på poddar. Jag har krupit fram genom terrängen och letat med förstoringsglas, gått runt på bästa Nalle Puhmanér och låtsats som att jag INTE ALLS är på jakt efter svamp utan liksom bara strosar runt där i skogen. Men nej. Inte ett endaste dyft.
Till slut anmälde jag mig till en svampkurs och tänkte glad i hågen att nu, nu kommer de inte komma undan! Min närvaro kommer döljas av alla andra deltagares och kantarellerna kommer inte ha en chans att gömma sig! Men det gjorde då. Eller för att citera kursledaren, en förtjusande rar svampguru från Burträskhållet: ”Nej alltså jag har aldrig någonsin varit med om att det inte bara hoppat upp kantareller i sådan här perfekt skog!” Intressant. Det har jag. Till slut var det en snäll deltagare som trängde in ett bestånd av rödgul trumpetsvamp i ett hörn och ropade dit mig för att jag i alla fall skulle få plocka NÅGON god matsvamp. Övriga såg medlidsamt på min kamp och tackade tyst sina lyckliga stjärnor för att de inte drabbats av svampparia.
Svampar verkar vara otroligt ondsinta, beräknande och kalkylerande organismer. För när jag gett upp precis allt hopp och tänkte att det där med svamp tar jag bara och struntar i. Vad händer då? Jo, i samband med att vi fastnat i skogen när vi plockade hjortron så blev det en stunds idogt arbete för att få loss bilen. Min klurige man övervann hålet i vägen med goda kunskaper om fysik och jag tittade nöjt på under tiden som bilen kom upp och stod på fast skogsväg igen. Jag vände mig om för att ta upp min skjorta från marken och vad växer där? EN kantarell. Legenden är sann. De finns på riktigt!
Svetten dröp efter grävinsatsen, myggorna surrade så glatt som bara mygg bredvid en myr i kvällsljus kan göra och varken man eller barn tänkte stanna en sekund längre. Det var nog lika bra det. För så här i efterhand tänker jag att kantarellerna bara försökte lura mig att gå vilse i skogen och äta upp mig. Vet vi om kantareller är kannibaler? Nej det vet vi inte. Det finns så oerhört mycket vi inte vet om de här varelserna. Så tag dig i akt under din skogspromenad! Se upp i stället för ner så att du inte blir utlurad i skogen och hamnar i grytan hos herr Kannibal med den gula hatten. Låt dig inte luras.