Men det kändes verkligen som en fest att få besöka den lilla byn Bondånger igen, och jag hade bunkrat upp med jordnötter och bubbel.
Vi får träffa samma gamla karaktärer, alla heter Wikström i efternamn, alla har dubbelnamn och alla är arbetslösa. Men dom finns. Eftersom Anna-Lotta Larssons karaktär fött ett barn så består kommunen av 0,5 personer per kvadratmeter vilket avrundas till 1.
Däremot uppstår nya problem när media råkar få nys om att 100 procent av befolkningen är arbetslös. Plötsligt söker sig opportunistiska sörlänningar upp till byn för att etablera en fabrik och kunna få saftiga EU-bidrag att stoppa i egen plånbok. Sedan är handlingen igång.
Jag tänker inte avslöja för mycket av handlingen, eftersom jag rekommenderar alla att titta på detta och upptäcka Bondånger själva. Säsong ett är uppe tills vidare och säsong två kan man se fram till 31 mars. Det enda jag vill säga är att jag älskade den, men det gör ingen av mina vänner nere i Skåne.
Sedan jag såg första säsongen har det pågått en hopplös kamp för att få mina vänner att kolla. Dom få som har förmått sig har senare blivit besvikna och tycker att det är daterat, billigt och förvirrande.
Hur kommer det sig att jag gillar det då? Dom är inte helt ute och cyklar, säsong två är sprängfylld med referenser till gamla politiker och med ismer som ”Vädret ska ut å int´ kan ja vissla, sa han som fes” och ”Alltid nått, sa han som tappade kvartingen i brunnen.”
Är svaret bara att jag själv är daterad, billig och förvirrad? Sämre teorier har jag hört.
Men om man tar på sig skoterstövlarna och pulsar genom serien så hittar man en massa humor, värme och dagsaktuell satir. Bondånger bjuder på den bästa kängan mot vänsterfolk jag sett. Kristdemokraterna tar hjälp av teologer från Timbro för att skriva en entreprenörsvänlig bibel. En karaktär konstaterar att passion är något Stockholmarna hittat på för att ge Norrbottningar mindervärdeskomplex och att på vintern ser allt ut som en repris. Poesi.
Kanske är det just att mina Skånska vänner inte begrip´ som är poängen. Som kronisk Skelleftebo i Skåne känner jag mig ofta dum, eller lite som ett spektakel. Min pragmatiska pessimism gör mig till ett lustigt event. När dom ser Bondånger känner dom inte igen sig, men för mig känns det som om jag är hemma.